Det är torsdag 24 februari 2022 och som vanligt vaknar Sofiia tidigt. I skolan väntar prov i matematik. Som vanligt har hon pluggat hårt. Lillasyster Varvara sover. Som vanligt. Men att pappa Andrew möter henne i hallen – det är ovanligt. Han är nervös och Sofiia förstår först inte vad han har att berätta.
– Han sa att kriget har börjat. Jag tänkte, ”det är omöjligt – här, i Ukraina?” Jag hade jättemånga frågor. ”Hur”, först och främst, minns Sofiia Ovsii.
Över hennes by Dykanka, tre mil norr om storstaden Poltava, faller ännu inga bomber. Från närliggande Charkiv, närmare fronten, kommer samma dag tre familjer till huset. Vänner, 20 i antal, som alla bjuds att sova där det finns plats. De flesta på golvet.
För trettonåriga Sofiias del är nu skolan och intresset för hästar bland det sista hon tänker på. Med ett konstant fokus på tv-sändningarna känns drömmen om att bli veterinär långt borta.
– Allt var svårt. Jag kunde inte tänka, jag följde bara nyheterna varje minut och hoppades att vi skulle överleva nätterna. Vi sov i kläderna och sprang ofta ner i källaren när vi hörde alarmen utanför.
I slutet av mars tas ett beslut och med mamma Valentina, femåriga Varvara och farmor Galina sitter Sofiia på bussen i elva timmar innan de når den polska gränsen. Den tar de sig över per fot. Från Krakow går flyget sedermera till Malmö.
– Pappa och farfar stannade kvar för att se efter huset. Det var sorgligt och resan svår. Vi visste inte hur länge vi skulle vara borta, om vi skulle komma tillbaka. Det var början på ett nytt liv.
Ett liv som efter flertalet nätter på britsar i en svensk gymnastiksal och en hel del pappersexcersis får sin fortsättning i ett kallt och snöigt Mellansel.
– Vi blev lite chockade, i Malmö var det vår. Men snälla människor hjälpte oss med varmare kläder. Vi fick en lägenhet och jag började på en svenskakurs. Det första ordet jag lärde mig var Hej.
Sin vana trogen studerar Sofiia flitigt. När mamma Valentina bestämmer sig för att återvända till sitt jobb i Ukraina, tillsammans med lillasyster Varvara, och att Sofiia ska stanna kvar för att satsa på skolan, tar dock de sista glädjedepåerna slut. På Bredbynskolan där Sofiia fått börja åttonde klass blir betygen låga.
Men sommaren innan årskurs nio händer något.
– Då fick jag tillfälle att åka till Ukraina och där förstod jag att min framtid var i Sverige. Jag åkte hem till Sverige med stor motivation och började plugga igen.
Denna gång på högsta växel. Målet, att komma in på det gymnasiala naturvetenskapsprogrammet, ser efter otaliga dags- och kvällspass framför skolböckerna också ut att kunna nås. Sofiia bokar in sig på de nationella proven i matematik, engelska, NO och SO och klarar imponerande nog godkänt resultat i samtliga.
– Inför nationella provet i svenska var jag jättestressad. Min lärare sa att jag skulle komma in på gymnasiet om jag klarade det. Om inte behövde jag läsa ett år till på introduktionsprogrammet. Alla rekommenderade mig att läsa ett år till men jag ville inte, jag ville fortsätta. Jag fick ett D och grät när jag såg betyget – jag var så glad! Alla känslor, det var som en stor fest för mig, säger Sofiia som i november fyller 16 år och ser framtiden an.
Du har flytt ditt hemland, lärt dig bra svenska, kämpat med att bli behörig, klarat fem nationella prov och tagit dig in på gymnasiets kanske tuffaste linje. Allt inom två år. Vad tänker och känner du själv om det?
– Jag känner stolthet. Allt svårt har gjort mig starkare. Alla problem och situationer, allt jag överlevt, har gett mig erfarenhet. Jag mår bra i dag men jag vet att jag kanske behöver jobba hårdare än andra, efter skolan går jag ofta till Arkenbiblioteket för att plugga ännu mer. Målet är att komma in på universitetet och bli veterinär. Och det blir här i Sverige, det har jag bestämt mig för. Det är min dröm nu.