Jag försöker tycka om denna enda kropp jag har, ta hand om den och vara tacksam men det är inte alltid lätt. Ibland håller kroppen på, får för sig, reagerar, krånglar och signalerar. En muskel som krampar, en led som gör ont, rinnande ögon, kliande hud, besvärande astma. För några år sedan förklarade jag det mesta med stress, överbelastning,
en förkylning på gång eller kanske allergi. På senare år har ytterligare två faktorer lagts till i förklarings-
modellen.
Det naturliga åldrandet lämnar ingen kropp opåverkad, en faktor som kan vara svår att acceptera men som saknar alternativ för den som älskar livet. Det har också blivit min tur att välkomna klimakteriet som en möjlig orsak till en rad olika symtom, vilket alldeles säkert bidrog till att jag utan tvekan tyckte att vi skulle nappa på tipset vi
fick om att lyfta klimakteriet i Tidningen 7.
Så blev det och passande nog startar vi den tredelade serien i veckans tidning som har temat ”Kropp & själ”.
Klimakteriehäxornas tid är lyckligtvis förbi. I dag pratar vi mer öppet om klimakteriet och varje gång vi gör det ökar kunskapen om vad det kan innebära att vara i det och även förståelsen för att det kan påverka individens sätt att vara och för-
måga att prestera, såväl hemma som på jobbet.
Det har varit tyst lite för länge. Vi är hälften män och hälften kvinnor i världen och alla som har äggstockar kommer förr eller senare gå igenom klimakteriet, med allt vad det innebär för både kropp och själ. Jag tänker på min mamma och alla kvinnor före henne som bet ihop, kämpade på, tog emot gliringar och betraktades som förbrukade alldeles för tidigt.
Klimakteriet kommer mitt i livet numera och det gör mig lite ledsen när jag på 1177 läser att många känner sorg över att bli äldre, rädsla inför att kroppen förändras. De känslorna och den rädslan borde vi slippa tills vi närmar oss hundra. Själv har jag turen att inte känna så, åtminstone inte än. Jag har övat mycket på acceptans genom åren och upprepar gärna klyschan att alternativet till att bli äldre är mycket mer skrämmande, så jag tar min acceptansförmåga i handen och ropar ”Heja klimakteriet! Tack för att jag får uppleva dig men snälla hantera mig varsamt.” l