Musik kan väcka många känslor. Viss musik som man har någon emotionell koppling till sedan många år tillbaka, ända till barndomen, kan trigga igång så starka känslor att man börjar gråta. Men även något som man upplever för första gången, helst live, kan skapa liknande känslor.
Musiksmaken är förstås väldigt olika från person till person och det någon tycker är det allra bästa man kan tänkas höra kan i en annan människas huvud låta fruktansvärt illa. Vuxna har exempelvis genom alla tider tyckt att det ”dagens ungdomar” lyssnar till är rent förskräckligt.
Ingen typ av musik tilltalar förstås alla människor. Jag har en gång under en middag fått frågan om jag inte kunde spela något ”som alla tycker om” i stället för den softa jazz jag hade på i bakgrunden. Men vad är musik som alla tycker om?
Vissa går igång på opera, klassiskt eller jazz, andra på death metal, punk, dansbandsmusik, jojk eller qawwali. Och vad är då qawwali undrar du säkert. Jo, en sångteknik som härstammar från Asien och främst Pakistan, Indien och Bangladesh. Vill du veta hur det låter, i populärmusik, ska du lyssna på Peter Gabriels fantastiska låt ”Signal To Noise” på albumet ”Up” från 2002 där han har lagt in en tidigare inspelning av denna exceptionella sångstil där pakistaniern Nusrat Fateh Ali Khan (1948-1997) briljerar rejält. Jag får gåshud.
En persons musiksmak kan också uppröra någon annan. När jag här i 7an vecka 30 skrev om Stevie Wonders klassiska album ”Fulfillingness’ First Finale” som nyligen fyllt 50 år berättade jag om hur jag som 12-åring kom över den plattan. Jag förklarade hur jag valde mellan den och ett album med Elvis Presley och uttryckte mig i slutet av texten så här: Tänk om jag 1974 hade valt plattan med Elvis – hemska tanke!
Detta gjorde en läsare så pass upprörd att jag fick ett handskrivet brev som tyckte att min kommentar var helt ofattbar. Brevskrivaren ansåg att jag inte verkar kunna uppskatta en otroligt stor artist.
Så kan man förstås uppfatta min text. Man kan också läsa den som att jag som ung grabb riskerat att missa att upptäcka Stevie Wonder, då han var som bäst – tio år innan han klämde ur sig sin i särklass sämsta låt ”I just called to say I love you”, som dessvärre kom att bli hans största hit.
Nu tycker jag visserligen att Stevie är oerhört mycket bättre än Elvis, men vissa artister får man uppenbarligen inte kritisera. Jag har gjort andra bestörta när jag uttryckt att Bob Dylan visserligen skrivit mängder av bra låtar, men att han är en medioker sångare och en usel munspelare. Lyssna på Stevie om du vill höra superbt munspel.
Andra artister som man absolut inte får ogilla är Bruce Springsteen och Rolling Stones, då kan folk (läs män) i omgivningen bli arga. I sommar gav jag Lars Winnerbäck en chans att övertyga mig om att jag har fel när jag tycker att han är tråkig. Han lyckades inte. Jag lämnade konserten vid Skuleberget efter att ha hört samma låt sju gånger på rad. En del musik passerar helt enkelt in genom ena örat och ut genom det andra – utan att beröra det allra minsta.