"Jag gick och sprang de två kilometrarna, som det var till affären. Blyg och rädd gick jag fram till disken och räckte fram min lapp. Varorna plockades fram och virades in i brunpapper och så var det ju mitt godis. En strut gjordes av papper och jag fick välja några karameller som fanns i glasburkar med lock."
I 78-åriga Eva Norberg Zetterfeldts händer har en stundtals ödestung men oftast varm och händelserik familjehistoria tecknats ned och förevigats mellan två pärmar. Boken "Dröm blir verklighet ... Liten blir stor ..." spänner mellan åren 1920-1970 och skildrar både Evas och andra bybors vardag på den ångermanländska landsbygden. Uppdelad i mindre och längre stycken, med anekdoter och minnen av såväl små som stora händelser, bjuder den läsaren på en nostalgisk tidsresa.
"Kvällen före julafton skulle trägolven fernissas. Kalla hus hade vi så på julaftonens morgon var de inte riktigt torra. Vi gick försiktigt och kände efter hur torrt det var. Granen skulle klädas och maten iordningställas för julafton. Det luktade ljuvligt och spänningen låg i luften."
Minnena har Eva hämtat från de dagböcker hon sparat sedan barnsben. Så även från lapparna på vilka hon under uppväxten i Bölen utanför Gideå tecknade ned intervjuer med sina föräldrar och grannar.
– Jag skrev små berättelser om allt jag tyckte var intressant. Det gör jag fortfarande, säger Eva som efter en bilolycka, 55 år gammal, började sammanställa sina texter.
I september i fjol gavs boken ut på h:ström Text & Kultur, bokförlaget i Umeå.
– Många läsare har hört av sig och berättat att de blivit både berörda och glada. Att de känner igen sig, för nostalgin är stor. Det är vad jag ville, att andra skulle bli glada av att minnas tillbaka.
"På femtiotalet rattade jag och min storasyster ofta in radio Luxemburg mitt i nätterna. Det raspade i radioapparaten, men till slut fick vi fram häftig musik. Tyst, tyst så att inte mamma och pappa vaknar."
Ungdomens dagar beskriver Eva som en underbar tid.
– För mig var det så. Vi hade ingen tv men en liten radio och tanter och farbröder i byn kom för att dricka kaffe, samhälls-
klimatet var öppet. Vi var efterkrigsbarn, det fanns inget oroande krig i vår närhet. Industrin utvecklades snabbt och arbete fanns att få.
Mest säger hon sig sakna lugnet.
– Det är väldigt stressigt i dag. Bilar överallt. Det var det inte då, det var en annan rytm helt enkelt. Och i dag ska man hinna vara med på allt men förr i tiden var det ingen katastrof om någon inte kunde komma på ett kalas. Nu är det mycket rusch. Ut och köpa, ut och handla.
"På sommaren badade vi ute eller i tvättstugan som fanns ute på gårdstunet. Dasset var några trappsteg upp. Det fanns tre hål med trälock. Två stora och ett litet. När det var mörkt ute gick vi ofta flera samtidigt. Ibland kunde vi bli länge där, när vi satt och berättade historier. Ibland var vi så rädda att vi knappt vågade gå in igen."
Samtidigt kunde vardagen vara hård.
– Jag minns inte att jag badade i Granto en enda sommardag. Det fick jag göra på kvällen, för vi skulle jobba med hö och allt som hade med gården att göra. Och att vara tjej kunde vara svårt. Jag gick fyra år som byggnadsingenjör i Ö-vik och Härnösand, som ensam tjej. Jag valde alltså ett pojkyrke vilket inte alltid varit lätt. Jag har behövt jobba dubbelt så hårt, säger Eva som bland annat varit med att rita stora finländska kärnkraftverk, fundament till Ringhals och Forsmark och byggnaden där Espresso House huserar i Örnsköldsvik, då anställd på Bjuggstams.
"Jag minns med skräck vår gymnastiksal. Det var en öppning mellan pojkarnas omklädningsrum och flickornas. Det låg högt upp, men pojkarna klättrade upp och kikade på flickorna. Jag tyckte att det var hemskt. Vi hade blå hemmasydda shorts och linne på gymnastiken. De låg i en grå påse, som jag sytt i slöjden. På fötterna hade vi tunna gymnastikskor."
Boken hoppas nu Eva ska leva länge, hos både äldre och yngre.
– Man behöver inte läsa allt utan ta ett kapitel här och där. Många har sagt att de läser boken med sina barnbarnsbarn, för att ge dem en bild av hur livet var då. Och hur de kan förvånas över att vår generation hann med så mycket. Jag är jätteglad över att den tagits emot så varmt.