På den stora scenen i Pingstkyrkan, Örnsköldsvik, börjar musikerna i orkestern Pingstbrass ta plats bakom sina notställ. Klockan närmar sig 19 på måndagskvällen och som vanligt vankas repetition.
– Vi är väl 14 stycken nu. Ganska få med tanke på att vi varit dubbelt så många. Men det fina är att vi har två duktiga dirigenter i Markus Larsson och Derek Preston, säger 84-årige Kurt Nordin och ler nöjt.
Denna vecka är det Derek Preston som styr taktpinnen och innan bandet blåser i gång 1800-talshymnen "Just a closer walk with thee" välkomnar han elvaårige Nathanael Hedlind som med sitt althorn sitter med för att provspela. Alla applåderar glatt – kanske väntar en föryngring i det band som sedan 1951 samlat bläckblåsare från kommunens alla håll och kanter.
Själv började Kurt spela i ungefär samma ålder som Nathanael. Likt många andra livshändelser verkar han minnas precis som vore det i går.
– Jag fick en klarinett av mina föräldrar när jag var tolv och spelade först i Örnsköldsviks Musikkår. Sedan startade Filadelfias blåsorkester, dagens Pingstbrass, och jag tog med mig klarinetten dit. Men först fick jag nej – där skulle det bara vara bläckblåsinstrument, berättar Kurt och fortsätter:
– Men jag brukar inte ge upp i första taget så jag satte mig på läktaren och småblåste lite tyst för mig själv tills dirigenten Kalle Mattsson veknade och sa "Kom hit och sätt dig mellan Henry Bergstrand och Roland Åström". Och ja, jag spelade och till slut kom en annan klarinett, Sigvard Näsström, och så småningom en tredje; Piano-Eriksson, pojken till Erik Eriksson som hade Pianomagasinet här i stan. Han for till Amerika sen och gifte sig med en mycket duktig pianist.
Händelser och namn avlöser varandra i rask takt när Kurt berättar och tänker tillbaka. Klart är att musicerandet står honom ytterst nära och hans anekdoter från svunna tider ackompanjeras av glada skratt. Som när han 1996 lämnade sitt skötebarn Byggsigurd i andra händer och tog sig runt Medelhavet i en skräddarsydd segelbåt.
– En dag mötte jag min kompis Uno, han var simlärare, som jag visste spelar saxofon. Jag hade klarinetten med mig och skruvade ihop den när han paddlade över i sin jolle och spelade sedan fanfarer tills han kom ombord. Oerhört trevligt!
Kärleken till tuban hittade Kurt efter en för studier tre år lång sejour i Uppsala. 1968, väl tillbaka i Örnsköldsvik, fick hans klarinett återigen kalla handen. Då av Pingstbrass nye ledare.
– "Vi vill inte ha något ogräs", sa han, för det kan vara svårt att spela rent på en klarinett. Men det saknades en tuba eftersom Kalle Hellström, pälsfabrikören i Överhörnäs, hade blivit sångledare där uppe. Jag tog platsen och har spelat tuba sedan dess.
Vad gillar du med tuban?
– Det är roligt. Jag behöver följa dirigenten noggrant och drar därför upp notstället högst av alla, för att se honom i periferin. När han slår an första takten måste jag pricka exakt. Ibland viftar han ju snabbare och sackar jag efter då – ja, då får jag ju med mig hela orkestern. "Jag är maktlös om inte tuban följer", har dirigenterna sagt. Så därigenom känner jag mig faktiskt lite viktig.
Det går inte en dag utan att Kurt övar på sina två instrument. Efter tips från musikern Kenneth Grönfelt från Musikkåren alternerar han numera mellan tuban och klarinetten i intervaller på fem minuter vardera.
– Det är helt olika tekniker och muskler som används så jag övar på att hoppa emellan. Och för en månad sedan sa Kenneth att jag bara måste börja spela i Musikkåren igen för de hade blivit av med en klarinett.
Vilket Kurt gladeligen tackade ja till – och därmed slöts alltså en cirkel.
– Ja, så nu har jag två engagemang. Det är så roligt. Flickorna där är bussiga och pekar med fingret på noterna om jag tappar bort mig. På tuban kan man ju dompa på men med klarinetten är det mycket krusiduller; takt och synkoper och drillar hit och dit. Man får vara snabb i uppfattningen.
Du har spelat i orkester i över sju decennier, vad har gjort det?
– Gemenskapen i en orkester är väldigt värdefull och själva musiken föder varma, goda känslor. När klangen blir fin och harmonisk, då njuter jag, säger Kurt Nordin som inte hyser några som helst planer på att lägga instrumenten på hyllan.
– Jag håller på så länge det går för att vara alert och klar i huvudet. Musik är väldigt, väldigt bra för hjärnan. Dementa lever upp när de får musicera, då kommer de tillbaka mycket mer än annars. Ja, det är fantastiskt att få spela. Musiken har gett mig så oerhört mycket.