I kommunens pedagogiska stödteam sitter Maria Eriksson på tjänsten som sedan april i fjol specifikt inriktar sig på problematisk skolfrånvaro hos Örnsköldsviks elever.
– Behovet att möta elever som hamnat i frånvaro har ökat och vi är i fasen att vi provar oss fram med åtgärder – det har hänt mycket på sistone, säger Maria som har uppdraget att samordna de socialpedagoger som redan finns på Nola- och Parkskolan och är i processen att anställas till kommunens samtliga högstadieskolor.
– Personer med utbildningar som gör dem duktiga på att möta och hitta lösningar kring ett dåligt mående. De kan hjälpa elever med ångest att komma till klassrummet, ha kontakt med vårdnadshavare och göra upp planer. Vi behöver jobba främjande med tidiga insatser och trygga upp i korridorerna.
Under hela 2024 och med förhoppning om förlängning fortsätter också det nyligen påbörjade projektet Slussen för årskurs 9-elever med hög skolfrånvaro och behov av vuxenstöd.
– Det handlar om att bryta en isolering och jobba med de svårigheter eleven hamnat i, om det är adhd eller mycket ångest. Slussen ligger i Arken och vid ingången till Hans Hedberg-museet finns inte mycket folk för den som har social rädsla. Schemat är flexibelt, vi har elever som i början gått en timme och nu går heldag. Där jobbar jag och en annan socialpedagog som också är lärare i grunden.
Ytterligare ett projekt hittas i Överhörnäs där ett privat stall figurerar som skola; ett sätt att med hjälp av djur och hästar locka elever utanför hemmet. För föräldrar lyfter Maria den nya Föräldrabyrån där socionomer och psykologer jobbar med att stärka och stödja vårdnadshavare, exempelvis med utbildningar på temat skolfrånvaro.
– All forskning visar också på vikten av samarbete mellan olika instanser, just nu har vi ett specifikt problem kring frånvaron och där vill vi bli bättre. 19 februari kommer föreläsaren Malin Gren Landell och dit är många anmälda från BUP, skola och socialtjänst vilket är tecken på att vi vill satsa på det här. Vi är något på spåren och jag känner mig hoppfull i den här processen.
"ALLT ÄR INTE SKOLANS FEL"
Malin Gren Landell, boende i Linköping, är psykolog, forskare och författare. I över 20 år har hon jobbat inom barn- och ungdomspsykiatrin med fokus på skolan. Hon har forskat på social rädsla hos barn, är medgrundare till INSA (International Network for School Attendance) och fick 2016 i uppgift att leda en statlig utredning om elevfrånvaro. För verksamma inom skolan, regionen och socialtjänsten i Örnsköldsvik föreläser hon måndag 19 februari om problematisk skolfrånvaro och vikten av samverkan.
Hur stort är problemet med problematisk skolfrånvaro i Sverige i dag?
– Problemet är att vi inte har bra data, vi skulle behöva fler mätningar. Men Skolverket gjorde en mätning hösten 2019 vilken visade att minst 14 procent av 160 000 skolpliktiga elever var borta minst 15 procent under höstterminen. Många kommuner kunde inte ange något svar, eller deltog inte alls, så kanske var siffran högre. Pratar man med kommuner i dag ger de signaler att det fortsätter öka.
Varför ökar det?
– Jag har ingen träffsäker samhällsanalys men arbetet för att minska frånvaron är i alla fall inte tillräckligt bra, vare sig på skolnivå eller hos instanser runtomkring. Samverkan behöver bli bättre.
Vad beror det på att en elev inte längre vill gå till skolan?
– På flera olika faktorer som påverkar varandra ömsesidigt. Dels måste man titta på skolmiljön. Känner sig eleven trygg, känns skolan meningsfull, får den stödet som behövs för att känna sig hemma där? En annan orsak är mobbning och psykisk ohälsa. Även familjesituationer och individfaktorerna autism eller adhd – om livet är tillrättalagt utifrån de svårigheter man har eller inte. Internationell forskning pratar mycket om vikten av god skolanknytning, att skolan upplevs som rättvis och att skolarbetet engagerar. Finns inget stöd är man mer benägen att dra i väg med kompisar och då försvagas det bandet.
Du har forskat på social rädsla, vad händer hos en elev som har det?
– Det är en missad grupp. Det som tidigare kallades för social fobi är en väldigt stark rädsla; att framstå som dålig i andras ögon. Att vara rädd för att redovisa, räcka upp handen eller passa en boll på idrottslektionen. Och då uttala något fel, svara fel eller missa bollen – hela tiden en rädsla för att misslyckas och bli negativt utvärderad. Rädslan gör att man inte vill utsätta sig för andras granskning och därför stannar hemma.
Hur bra är skolorna på att uppmärksamma de eleverna i tid?
– Problemet är att de inte syns så mycket och personalen har inte så god kunskap om social rädsla. De får ofta höra att "du måste svara annars får du inte det betyg du är värd, du kan ju det här". Personalen vill bara väl men det hjälper inte eleven. Vid skolfrånvaro sätter skolan in särskilt stöd i mindre format, i ett annat rum, men eleven vågar inte gå dit, genom korridoren. Med mer kunskap skulle eleven kunna ta emot stödet på bättre sätt. Så elever med social rädsla får ofta kämpa på egen hand.
Vad kan förändras och bli bättre?
– Samordnat stöd är det enklaste svaret, hand i hand med skolan. Skolan är oftast lämnad väldigt ensam, eftersom vi har skolplikt blir det oftast skolan som ska lösa frånvaron, ungefär. Men allt ligger inte på skolan. Det kan handla om en insats inom socialtjänstens öppenvård, exempelvis en kontaktperson som kan följa till en fritidsaktivitet för att bryta en isolering, att barnet får hjälp med bussträning eller annan behandling. Att Ö-vik nu satsar på socialpedagoger är så fint, de har kompetensen att se sammanhanget och har ett socialt perspektiv som kan vara väldigt hjälpsamt.
Vad kommer du att föreläsa om i Örnsköldsvik?
– En inflygning på vad verksamheterna på plats behöver för gemensam grundkunskap och hur samordnat stöd kan se ut. Det handlar om riskfaktorer och att jobba systematiskt med att främja närvaro.
Vad hoppas du åhörarna tar med sig?
– Dels att de olika verksamheterna har hört samma sak och får idéer på hur det kan förvaltas i Örnsköldsvik. Att omvandla det till något som bär över tid, att de känner sig mindre ensamma och mer som aktörer som gör det här ihop.
För en oroad förälder, vad är dina bästa råd?
– Att verkligen ligga på och få till täta uppföljningar, att "nu har vi prövat det här, hur funkar det". Inte låta tiden gå. Att titta på vad som motiverar eleven till skolgång. Om man som förälder börjar få panikkänslor, försök att inte tänka så långt fram. Utan "nu ska vi lösa måndag till torsdag" och stänga ute det andra tills vidare. Se vem som kan hjälpa just nu.
Och för en lärare och rektor?
– Reagera tidigt. Lyssna och prata med eleven, helst före ni pratar med vårdnadshavarna. Bara att fråga förmedlar att vi bryr oss, det är en intervention. Om vi vågar fråga tidigt och utforskar vad som bidrar till frånvaron kan vi hitta lösningarna.