Örnsköldsvik är inte hemma för 26-åriga Linnéa Sjulsson och hon vet inte riktigt själv varför flytten gick just hit, från stugan på udden i Björkvattnet utanför Tärnaby.
– Jo, jag kom närmare min syster Elina här och så var det lätt att hitta boende centralt men ändå nära skogen.
Linnéa och sambon Oskar uppskattade livet i Björkvattnet men stugan har bara kallkällvatten och det saknas väg sista biten. Hon visar på kartan som hänger inramad ovanför köksbordet.
– Jag växte upp utanför Lycksele men här på udden har jag mina rötter, i gamla Lövfjäll skatteland. Min farfar höll på med renar som ung och hade sitt renmärke i Vapstens sameby. Innan han slutade helt med renarna hade han dem på gården där på udden.
Det är mest av praktiska skäl som Linnéa, mot sin vilja, bor i en stad. Hon går en distansutbildning till förskollärare, ett val som grundar sig i hennes önskan att kommande generationer ska få mer kunskap om det samiska och att språket ska leva vidare.
– Folk i dag vet inte vad ett urfolk eller en minoritet är, det nämns bara kort i undervisningen. Förr samsades folk – bönder, backstugusittare och samer, alla hjälptes åt men sedan gjorde staten fel och det blev fult att vara same.
Linnéa berättar att hennes farfar var ett av många samiska barn som utsattes för skallmätning, det bär hon med sig som en sorg.
– Jag åkte ner till Uppsala för att hitta min aajja i de rasbiologiska arkiven och fick bläddra mig igenom bilder på nakna kvinnor, män och barn uppradade och mätta bara för att de var någon annan och inte skulle få finnas. Det är något som aldrig kommer att försvinna och det är oförlåtligt, men man får bara göra bättre.
Med sin utbildning och även högre studier i samiska språket vill hon jobba i förskola och skola där hon menar att det behövs ett skyddsnätt för samiska barn.
– Jag minns min skoltid. Om jag inte hade kunnat prata för mig eller haft min pappa hade jag stått där helt ensam när alla andra var emot mig och inte visste något.
Tacksamheten till pappa Tommy är stor. Han höll fast vid det samiska arvet trots det hans far gått igenom.
– Det har aldrig glappat för mig, det samiska har alltid varit naturligt och självklart men jag känner många som inte har
det så. Det hade varit jättejobbigt för mig att göra det min pappa gjort för att ta arvet vidare. Han har nördat ner sig i allt, i
språket, platserna och slöjden.
Linnéa har sydsamiskan med sig hemifrån och har läst samiska hela skoltiden. Efter studenten från samiskt samhällsprogram i Jokkmokk jobbade hon med samisk integrering hos Lycksele kommun innan hon flyttade till Jokkmokk igen för att gå skinn- och textilutbildningen vid Samernas Utbildningscenter.
– Det är en speciell utbildning där du sitter och jobbar med händerna från åtta på morgonen till tio på kvällen men det var fint att få nörda ner sig i traditionerna. Var och en lärde sig utifrån sin områdestradition så ingen i klassrummet sydde samma saker eftersom vi kom från olika familjer.
Att lära sig hantverket var en självklarhet för Linnéa. Hon gör det med glädje men också som ett tvång.
– Vill man att traditionerna ska leva vidare är det bra att göra det. Om inte jag lär mig att sy vårt bälte eller barmkläde, vem ska då göra det? Jag vill inte behöva betala någon att sy en kolt för 25 000 kronor.
Kolten som förr var ett vardagsplagg är för Linnéa det givna festplagget som hon använder vid alla högtider. Det krävs precision och tålamod för att skapa alla detaljer, som pärlorna hon broderar på bältet.
– Förr tog de vad de hade så det finns jättefina koltar broderade med gult och rosa, det var inte så vanligt med rött då. I dag är det mer standard, som att kolten är blå men jag har sytt i blommigt och till min student ville jag vara tvärs emot så då sydde jag en svart studentkolt, till min familjs förtret.