Ursprungsfolk är en benämning på etniska folkgrupper som historiskt varit de första människorna som levt på ett visst geografiskt område. Ursprungsfolken har egen kultur, eget språk och egna sedvänjor som skiljer sig från samhället runtomkring.
Siffrorna varierar en del beroende på hur man räknar men uppskattningsvis tillhör omkring 6 procent av världens befolkning något av de många ursprungsfolken, cirka 467 miljoner människor.
Samerna levde i Skandinavien långt innan nationsgränserna drogs upp och i dag finns fastboende samer på många platser, även här i Örnsköldsvik. Deras bakgrund skiljer sig åt – de kan vara ättlingar till skogssamer, fiskesamer, sockensamer eller fjällsamer från Jämtland och Lappland som stannat kvar på vinterlandet. Många samer flyttade till Västernorrland under första delen av 1900-talet när nyetablerade massafabriker och sågverk var i stort behov av arbetskraft.
Lappudden, Lappholmen, Lappberget, Lappmyran, Lappbäcken, Lappstenen, Lappkojmon och Lapptorget är exempel på ortnamn över hela länet och påminner om närvaron av forna tiders samer. Spår i naturen finns också på flera ställen och de vanligaste spåren är de tusentals härdar som ligger längs fjällsamernas flyttleder mellan sommar- och vinterbetesland.
Arkeologen Bernt-Ove Viklund fann en härd på Vackstensmon i Björna socken och har sedan 1987 registrerat flera hundra härdar, framför allt i de inre delarna av Ångermanland. Härdarna har fungerat som eldstäder i flyttbara tältkåtor eller fasta torvkåtor och ligger vanligen på torra backar intill myrar, bäckar, tjärnar, åar eller större vattendrag. De kan vara mycket svåra att upptäcka eftersom de ofta är överväxta med både mossa, bärris och skog.
Lockstamon i Björna socken anses än i dag vara en av Sveriges bästa vinterbetesmarker. Här finns en stor mängd härdar som påminner om alla renskötare som genom tiderna har haft sina kåtor på tallbackarna i området.
Renskötaren Sjul Jonsson (1857-1936) och hans familj bodde i en torvkåta nära byn Locksta under vintrarna mellan 1900 och 1912. Sjul kom från Daunefjälls lappskatteland nära Kittelfjäll och flyttade alltså varje år sina renar omkring 40 mil. I kåtan föddes Sjul Jonssons dotter Elisabet vårvintern 1901. Elisabet (Stinnerbom som gift) gjorde sig känd som en av svenska Sápmis största berättare och traditionsbärare.
1984 lät Örnsköldsviks museum uppföra en ny torvkåta alldeles intill Sjul Jonssons gamla kåtaplats. Den revs 2016 på grund av sitt dåliga skick men i augusti 2018 invigdes en rekonstruerad kåta på samma plats, byggd av Neila Fjällström, fjärde generation till Sjul Jonssons släkt.
Samerna kom också ända ned till kusten med sina renhjordar som släpptes på bete, bland annat uppe på Varvsberget och på Domsjöängarna. I anteckningar som finns i Örnsköldsviks museums arkiv kan man läsa att på 1860-talet utfärdades ett vitesförbud ”emot onödigt färdande å köpingens gator efter renar”. Kanske var det den tidens
motsvarighet till dagens ungdomar med A-traktorer som irriterat de boende i köpingen med sina slädfärder.
Även Ulvön besöktes under hela 1800-talet av samer med renhjordar på flera hundra renar. Tre-fyra tältkåtor fanns på platsen där Ulvö hotell numera ligger.
I början av 1900-talet betade renar i skogarna runt Västervalto, Östervalto, Mjällom, Räfsön, Mjösjö och Fällsvik i Nordingrå. På Lappudden i Nordingrå rastade renskötare när de kom flyttande med renarna från fjällen, och här finns
även grunden efter en stuga från en fastboende sockenlappfamilj.
Herrgårdsparken i Köpmanholmen var också en plats för samer under lång tid och en karta över Rödnäsudden från 1797 visar en ”lappstuga”. Samerna tvingades dock i väg när det första sågverket anlades på platsen 1864, och dess ägare, patron Eric Öman, lät bygga en herrgård.
Enligt sägnen ska en samekvinna, som blivit bortdriven från sitt hem, kastat en förbannelse över industrin. När den stora poppeln som växte intill herrgården dog så skulle sågen rivas och samerna få tillbaka sitt land. I dag är både sågen och herrgården borta, och längst ut på Kärleksudden – som platsen i parken heter numera – har konstprojektet High Coast Art Valley placerat konstnären Helena Byströms magnifika skulptur Libjiesbåaole. Ett silverfärgat smycke som symboliserar något som tappades bort när samerna tvingades lämna sin bosättning här.
(I veckans nummer av Tidningen 7, som ges ut 17-18 januari, och i de följande två, vill vi ge en bild av den samiska närvaron i Örnsköldsvik. Första delen består av bakgrundshistoria, nästa vecka handlar det om unga samer som värnar sitt arv och sista delen beskriver kultur, mat, konst och den årligt återkommande Orrestaare marknad.)
Bildtexter:
1. Sjul Johnsson och hans hustru Anna Margareta.
2. Nomadskollärarinnan Elisabet Stinnerbom, Vilhelmina, ber med sina elever vid en nomadskola i Jokkmokk.
3. Samer framför Arnäs kyrka.
4. Jonas Sjöbloms, ”Lapp-Jonke” enkla repslagarbana på Lapptorpet vid Mickelsvattnet i Arnäs.
5. Konstnär Helena Byströms skulptur Libjiesbåaole på Kärleksudden i Herrgårdsparken i Köpmanholmen, där samer var bosatta fram till 1860-talet. Foto: Håkan Nordström
Bild 1-3 är hämtade ur Örnsköldsviks museum & konsthalls samlingar.
Bild 4: Foto av Christer Westerdahl från hans bok ”Samer i Nolaskogs” (1987).
Källor:
Örnsköldsviks museum och konsthall, Västernorrlands museum, Nätra Hembygdsförening och skriften Samer i Västernorrland förr & nu av Ewa Ljungdahl.
Stort tack till Magnus Näslund, Nätra Hembygdsförening, och Ewelina Häggquist, föremålsantikvarie på Örnsköldsviks museum och konsthall.