Från sovrummet sprider sig värmen från den avlånga kaminen i hörnet och det doftar gemytligt svagt av ved i nedervåningens kök. På golvet vilar 14-årige Ziggy, en tjockpälsad fyrvägskorsning till hund som bara var en liten valp när Anders Rönnblom 2009 checkade ut från Korpbergets behandlingshem och vidare in i en ny och nykter vardag. Här, i Lemesjö utanför Trehörningsjö, har de sedan dess trivts med både livet och i varandras sällskap.
– Att bo här ger fullständig sinnesro, det är helt underbart. Jag kan koppla av och spela gitarr klockan två på natten, det är inget som stör, säger Anders, 58, som köpte sin pappas barndomshus 2006 och därifrån har sex mil till sitt jobb som behandlingsassistent på kommunens beroendeenhet i Överhörnäs.
En daglig tur- och returresa på tolv mil han gärna tar.
– Det funkar kanon. Det som är skönt är att man hinner vakna på vägen dit och lämna jobbet bakom sig på väg hem. Jag har bra kollegor och trivs jättebra. Som stödperson möter jag upp människor med psykisk ohälsa eller drogproblem och då är min egen erfarenhet från backen ovärderlig. Alla kan läsa sig till att man mår dåligt om man dricker för mycket. Jag vet exakt hur dåligt man mår. Jag brukar säga att de som läst om första världskriget vet vilka länder som deltog och vilka slag som utkämpades – skillnaden är att jag har legat i skyttegravarna.
I dag är han en man av helt andra rutiner. Som att alltid göra i ordning sin gröttallrik innan läggdags och se sitcoms efter middagen.
– Jag är väldigt statisk gällande sånt. Jag försöker komma i säng vid 21 och eftersom jag har timer tänds belysningen prick klockan 5 på morgonen. Då sitter jag här med levande ljus och käkar gröt. Enormt skönt. En vana är också att se "Frasier" när jag kommer hem från jobbet, den är så jäkla dråplig. Då kastar jag mig i tv-soffan i bara kalsongerna. Jag gillar den lättsamma underhållningen, det är nästan terapeutiskt. Nu har "Frasier" kommit med nya avsnitt, så jag är lycklig.
När tillfälle ges fortsätter Anders även med sitt musicerande. Som basist i tidigare Desert Rain, Killer Bee och det i februari albumaktuella Social Disorder har han under många år hunnit turnera i både Sverige, Europa och USA. Numera är det inget han saknar.
– Musiken har alltid varit första prioritet tidigare och den är fortfarande viktig, men att turnera ... ärligt talat är jag mätt. Been there, done that. Det andra måendet är viktigare nu. Att må bra med arbete och familj. Samtidigt är det terapi att skriva egen musik, tar man bort musiken från mig skulle det vara som att rycka en krycka, få punktering på två däck. Då kör jag i diket.
Inte minst märks det terapeutiska i texterna till Social Disorders första album "Love 2 Be Hated" från 2021.
– Den är nästan som en resa, hela vägen tills jag valde att bli nykter. Som i titelspåret, hur jag tänkte att inget spelade någon roll, att det inte fanns någon som förväntade sig att jag skulle bli nykter. Att jag mådde bra av att folk hade en skev uppfattning av mig. Den nya plattan ("Time to Rise", släpps i februari) är en utveckling från det, till var jag står nu och sidovinsterna runtomkring. Den handlar om att sätta ned foten och göra förändringar, att ta fram det goda. För det är för mycket skit ute i världen nu, alldeles för mörkt. Man mår nästan bättre om man inte läser nyheterna.
Nu väntar julfirande i Lemesjö tillsammans med familjen och nära och kära. Och så planerar Anders att det ska förbli långt in i framtiden.
– Du skulle aldrig få mig att flytta till stan, det finns inte på kartan. Här är det fasta boendet. Det är helt underbart och jag känner mig otroligt priviligierad just nu. Jag har ett jobb jag trivs med och två fantastiska barn. Jag kräver inget mer än så.