Sofia Domeij: Första gången...
...jag stod på ett par skidor
– Jag minns att jag åkte runt, runt vårt hus i Ljusdal, ramlade och låg kvar och ropade på någon att lyfta upp mig. Jag sa att jag ”åkte Vasaloppet” för det ordet hade jag snappat upp. Fika skulle jag ha, att få det utomhus var viktigt. Pappa åkte flera Vasalopp, till och med när min bror föddes (skratt). Han trodde att han skulle hinna hem, men… Hela familjen har ett stort skidintresse som vi delade med många familjer, bland annat en tvärs över gatan. Som tioåring flyttade vi till Skademark och jag minns hur hela familjen kunde skida i väg direkt från pannrumsdörren, ibland med pannlampor i mörker. Det är stunder jag längtat hem till när jag varit ute och rest. Jag njuter fortfarande enormt av att åka skidor, det är en otrolig frihetskänsla. Att åka fritt på skare är en av mina stora passioner. Helst skulle jag åka varje dag.
...jag genomförde en skidskyttetävling.
– Som skidskytt började jag sent vilket gjorde det extra utmanande. Jag kastades in i hetluften direkt, gjorde min första riktiga inskjutning, min första riktiga skidskyttetävling, på världscupen i Östersund december 2005. Jag var galet nervös. Världscup på hemmaplan, tv-sändning, vänner och familj på plats, mycket nytt att hålla reda på. Vid det första liggande skyttet blev det fem bom, vinden skulle man ju också hålla koll på, men den totala upplevelsen var fantastisk, jag var fast! Skytte är svårt när tankarna, tröttheten och pulsen påverkar. Du måste träna så mycket att du inte tänker när du skjuter, det ska sitta i ryggmärgen. Jag imponeras otroligt mycket av dagens unga skidskyttar. Att få vara en del av Örnsköldsviks skidskytteförening och följa ungdomars utveckling på nära håll är fantastiskt, att se den glädje de utstrålar och uppleva den lycka som infinner sig när de lyckas är obeskrivlig. Jag har inte en chans mot dem.
...jag träffade Wolfgang Pichler
– Det är en upplevelse utan dess like (skratt). Wolfgang var anledningen till att jag slutligen sökte mig till skidskytte och han utvecklade min åkning otroligt mycket, jag trodde aldrig att jag kunde träna så hårt. Första gången jag träffade honom på riktigt var på ett tränings- läger våren 2005 i Ruhpolding och det blev en chock. Jag minns hur vi en gång hade cyklat i 6,5 timme bland bergen och skulle vidare till skjutvallen. Misslyckades vi där tvingades vi cykla ytterligare en timme. Jag var helt tom på energi, ringde upp honom och sa: ”Sorry, I have to stop now”. Han svarade: ”What?! Are you dead?”. Nä, sa jag. ”Then you bike”, sa han och lade på luren (skratt). Det finns många liknande stories att dra om honom. Vi har god kontakt än i dag.
...jag höll i ordförandeklubban på ett Svenska skidskytteförbundet-möte.
– Det var i december 2018 och var hedrande men lite pirrigt. Jag satt som vice ordförande innan, kunde verksamheten och kände styrelsemedlemmarna. Det är ett jätteroligt uppdrag men det krävs en erfaren och kompetent organisation för att lyckas, vilket vi har. Vi ses som ett starkt förbund och har stor respekt internationellt. En utmaning är hur vi tar hand om det stora intresse som finns för vår idrott, anläggningsfrågan tillsammans med utbildning av fler ledare är central. Största framtidshoppet är svårt för mig att uttala mig om, men vi har ett ungt lag i Sverige som tidigt gjort mycket bra resultat. Det ställs snabbt väldigt höga krav – vi är en medial sport och har förväntningar på oss att ta medaljer – men på tjejsidan kommer det nu väldigt många underifrån och pushar på A-laget. På herrsidan försöker vi stötta upp fler i den gruppen. Tjejerna är överlag lite starkare i dag, men det kan snabbt växla.
...jag kom etta.
– Min första tävling gjorde jag i Gnarp som 8-åring och då kom jag tvåa – men för mig var det en seger. För det var det största jag varit med om. Jag vann en tennsked och var så stolt över mina nya, röda ELAN-skidor som man behövde valla – tiden med vallningsfria skidor var förbi. Lycka! Blickar jag tillbaka på hela min karriär … att ha stått på pallen med mina lagkamrater och fått topp tio-placeringar i världen är jag jättestolt över. Vad alla andra gör eller inte gör kan vi inte påverka. Alla dessa år har gett mig ofantligt mycket, jag hoppas inspirera andra att välja idrotten och blir glad när någon säger att jag gör det.
...jag intresserade mig för miljön.
– Jag har alltid haft skogen som tillflykt och är från en familj av skogsägare, vilket jag också själv är i dag. Skogen är en tillgång; jag har läst civilingenjör i teknisk kemi med miljöinriktning och har ett intresse för alternativa lösningar till saker vi använder i dag, såsom etanol. Jag jobbar också mycket för att vi ska bli ett hållbart förbund, det är en fråga jag brinner för. Vi kan inte sluta resa, för då kan vi inte hålla på med idrott, men vi kan göra många andra saker. Jag var nära att läsa till jägmästare – fast egentligen ville jag bli läkare. Men som skidåkare har det varit en omöjlig kombination i Sverige, jag hoppas kunna vara med och ändra på det.
...jag flyttade till eget boende
– Det var som sextonåring, till Sollefteå och skidgymnasiet. Då bodde jag på en övervåning hos ett äldre par, jag och en annan tjej. Senare flyttade jag till studentkorridor. Det var jättehäftigt att stå på egna ben. Men jag saknade också familjen; när jag var ute och sprang på kvällarna kunde jag titta in genom ett fönster och konstatera ”åh, nu äter de middag tillsammans”. Vi var ett gäng fantastiska vänner som hade jättekul ihop och hade skidåkningen gemensamt. Vi hittade på mycket bus, men var inte värsta busarna som sprang på stan (skratt). Jag var nog ganska skötsam.
...jag kände en obeskrivlig glädje.
– Jag är en väldigt känslosam person och har lätt till både skratt och gråt. På senare dar: när jag blev mamma. Att få vara det till två tjejer är fantastiskt. De är som syskon är mest, med Alma som säger ”nu är jag less på att alltid vara storasyster” (skratt). De stod på skidor ganska tidigt och har varit med på några tävlingar, min yngsta säger alltid att hon vinner trots att hon kan vara långt efter. Det är härligt. Jag sätter ingen press, det får bli vad det blir. Att Skogsgatan ligger så nära Skyttis är jättetrevligt, vi trivs jättebra. Jag känner ingen direkt dragning till- baka till landet, jag kan längta efter en större gård, men att allt är nära är en fördel. Man får ta sig ut i stället, till fjällen och havet. Vågön har magiska solnedgångar, jag har svårt att passera där utan att lägga till med båten. Höga Kusten är fantastisk, Trysunda, Ulvön, Skuleberget – allt … det är så roligt att få vänner på besök och visa upp allt fint.
...jag upptäckte knölen i min högerfot.
– Jag hade märkt den innan Alma föddes, men efter en första operation när hon var fyra månader fick jag beskedet att det var ett sarkom (elakartad tumör). Vården drog i gång stora trumman, jag fick ett fantastiskt stöd av dem. Men att plötsligt få ett samtal där någon säger: ”du har cancer” ... det blir som att allt rasar, jag vet inte – det är så laddat och förknippat med döden. Sen blev det fler undersökningar och prov innan en ny, större operation. Det var en mycket speciell och oförglömlig resa, som avslutades på bästa tänkbara sätt med ett av de lyckligaste besked jag fått; att operationen hade lyckats och allting var borta. Jag grät hejdlöst i flera timmar. Rehabiliteringen blev lång, med rullstol och kryckor. Den perioden gick bättre än vad jag hoppades på, att den mentala styrka jag fått från idrotten hjälpte är jag helt övertygad om. Att fokusera, sätta upp små mål och se de små framstegen var viktigt. Jag är tacksam att foten fick vara kvar. Hela resan har påverkat mig mycket; för mig gick det bra men jag tänker ofta och mycket på alla som kämpar. Alla vet vi att vi ska ta hand om det vi har, men vi behöver påminna oss om det ofta. Och njuta mer, här och nu.
...jag intervjuades i tv.
– 1996, då jag vann en internationell tävling i Norge vilket ingen svensk hade gjort sedan Billan (Marie-Helene Östlund). Jag minns fortfarande rubrikerna, det blev stor uppståndelse för mig som förstaårssenior, jag var inte van med den uppmärksamheten. Media är en del av en idrottares vardag, utan den är vi inget, samtidigt som fel eller för mycket uppmärksamhet kan påverka prestationen negativt. Nu jobbar jag själv som kommentator och speaker och kan ställa de där obekväma frågorna (skratt). Det är ofta en fördel att själv ha utövat sporten, men det kan även bli en utmaning, ibland vet man för mycket.
Sofia Domeij
Ålder: 43 (född 22 oktober 1976).
Familj: Kalle, sambo och barnen Alma och Ester, 7 och 3,5 år.
Jobbar: Kund- och avtalsansvarig på Previa.