Vid 14 års ålder fick Anders Rönnblom, i dag boende i Trehörningsjö, sin första elbas. Därefter gällde musiken och som medlem i först Desert Rain och senare Killer Bee, har den tagit honom till de stora scenerna i både Europa och USA.
Med en ständig följeslagare.
– Alkoholen, speciellt i vår generation, ansågs höra till musikerlivet. Ta bara Motörhead som skriver ”tack till Carlsberg och Smirnoff” i skivan ”No sleep ’til Hammersmith”. Det var fest hela tiden, säger Anders, i dag 53 år.
Spriten kopplade tidigt ett stadigt grepp om Anders. Som anställd på ett resebolag hörde fem starköl per dag till vanligheterna. Och när Killer Bee slog igenom internationellt, med många perioder av turnerande på 90-talet, fick alkoholkonsumtionen helt fritt spelrum.
– ”The Dirt”, Mötley Crues självbiografi, är inget jag höjer på ögonbrynen över, jag skulle kunna skriva en egen bok. Vi levde verkligen sex, drugs and rock ’n’ roll, säger Anders, vars framgång inom musiken kom med lyxiga hotellrum och möten med rockens största stjärnor.
Men för Anders var det alltid festerna som stod i centrum.
– Efter en spelning kunde jag komma in i backstage-området och stöta på Slash från Guns n’ Roses. Men mitt fokus var på bordet med whiskyflaskorna, där parkerade jag resten av kvällen. Och blev det tal om att vi skulle gå någonstans kontrollerade jag först om det fanns sprit där. I så fall var det okej.
Kontrasten mellan turnéerna, när resväskorna åter stod i hallen hemma i Örnsköldsvik, blev stor. I soffan framför tv:n, tröstade sig Anders med att dricka.
– Det är så med alkoholen, man letar ursäkter för att ta en drink, som när det är dags för räkor eller kräftor och liknande. Att det är så socialt accepterat är ett problem.
Anders, som med tiden hade börjat ställa andra kostnader mot hur mycket alkohol summan gav, fick plötsligt ett bryskt uppvaknande.
– 1997 vaknade jag upp på Sahlgrenska. Jag hade tuppat av. Man kan tycka att jag borde ha sett signalerna då men jag tyckte inte att det var spritens fel. Det är en vanlig förklaringsmodell, att man viftar bort det med att alkoholen bara är en liten del av att det går illa, men inte den riktiga orsaken.
Fem år senare, 2002, blev Anders pappa till tvillingar. Inte heller det fick honom att ändra livsstil. Det skulle dröja till 2009, efter en veckas sjukhusbesök hemkommen från en Mallorcaresa som Anders beskriver som ”ett enda fylleslag”, då barnens mor ställde ett ultimatum. Det fick honom att söka sig till Korpbergets behandlingscenter, i Svanö, Lunde, och påbörja ett 12-stegsprogram.
– Det blev ett riktigt stålbad. Jag tvingades gå igenom mitt liv för att se var allting startade, att kliva ur mig själv var väldigt nyttigt. Till slut insåg jag att jag drack för att jag hade en problematik, spriten var en självmedicinering.
Det beteendemönster som andra deltagare av 12-stegsprogrammet vittnade om, kände Anders igen direkt.
– Jag tänkte, ”de pratar ju om mig”. Samtidigt är det lätt att ta på sig offerkoftan, tiden på Korpberget var väldigt tuff och jag tyckte synd om mig själv.
Vändningen kom efter ett samtal med behandlingspedagogen.
– Jag klagade på att mina barn var så ledsna över att jag var inlagd. Då fick jag frågan: ”Om du är så mån om dina barn, varför är du i så fall här?”.
Efter tre månader blev Anders utskriven. Sedan dess har han varit nykter och i dag jobbar han som behandlingspedagog på Vildmarkens behandlingshem i Fredrika. Musiken har han också fortsatt med, Killer Bee planerar snart att släppa ett nytt album.
– Vissa tycker det är rysk roulette att återuppta musikerlivet där alkoholkulturen är så stark. Men jag måste fortsätta leva. Som en pilot som måste flyga igen efter att ha kraschat. Men denna gång flyger jag stadigt i stället för att göra loopar. Om jag skulle isolera mig, skulle jag ha varit slav under alkoholen på så sätt att den skulle hämma mig från att leva.
På torsdag 27 september berättar Anders om sitt liv på IOGT-NTO i Örnsköldsvik. Efter föreläsningen ”Från luftgitarr till behandlingshem”, med start 18.30, hoppas han på många frågor från publiken.
– Allt handlar om orken att ta sig ur ett beroende. Efter behandlingen slängde jag kläder, målade och möblerade om. Under två år höll jag inte alls på med musik och jag betalar fortfarande av på världens största barnota. Att jag tappat så mycket tid med barnen har jag också med mig.
– Men i dag har jag en ny kreativitet. I stället för i moll, skriver jag i dur.
Fotnot: Entrén till föreläsningen ”Från luftgitarr till behandlingshem” är gratis, med begränsat antal platser. Vill du göra en föranmälan, mejla carita.abrahamsson@junis.org.