Den 6 december ställde sig fyra av klubbens medlemmar framför graderingskommittén i Stockholm. När prövningen var över var Josefin Nyström, Håkan Karlsson, Albin Linqvist och Alexander Sjölund alla svartbältare.
– Jag är lika stolt över de här fyra som över mitt eget bälte, säger huvudtränaren Anders Grundström, som innan graderingen var den enda aktivt tränande medlemmen med svart bälte i klubben.
Örnsköldsviks Ju-Jutsu Club började 1978 som en sektion i dåvarande Örnsköldsviks judoklubb men bildade tre år senare sin egen klubb. Idag är ÖJJC med sina 125 medlemmar Örnsköldsviks största budoklubb och har god tillväxt bland såväl barn som ungdomar och vuxna.
Huvuddelen är barn och ungdomar medan gruppen vuxna, som i det här fallet räknas från åldern 14 år och uppåt, utgörs av runt trettio personer.
– Under tonåren är det många som tränar. Sen när de går ut gymnasiet så kanske de flyttar eller slutar för att de får andra intressen, säger Håkan Karlsson och påtalar ett allmänt problem för många idrottsföreningar.
– Den vanliga utmaningen är att få ideellt arbete. Man behöver få in vuxna människor som kan ta lite ansvar och göra mer i klubben och vi har haft fördelen att få ett inflöde av vuxna nybörjare.
Flera av de vuxna Ju-Jutsuutövarna är föräldrar till barn som satt igång att träna.
– Många vill börja, men vågar inte. Men när de ser vad barnen gör så inser de att de också kan. Många har en bild av att vi bara kastar folk i backen, men det stämmer inte med vad vi egentligen gör. I grunden handlar det om självförsvar, säger Anders och berättar att klubben har nybörjarintag varje termin, nu i vecka 4, där alla är välkomna att komma och prova på.
Den yngre åldersgränsen för att träna i föreningen är sex år som regel, men den kan ruckas ett år nedåt om till exempel ett par syskon eller några kompisar vill börja tillsammans. Yngre än så är inte praktiskt. Uppåt i åldrarna finns dock inga gränser utöver de utövarna själva sätter.
– Man måste ta efter var och ens förmåga, säger Håkan och får medhåll av Anders.
– Har jag till exempel ett dåligt knä och inte kan krypa på golvet, då gör man inte det. Det går bra ändå, säger Anders. Det är styrka, uthållighet och smidighet och alla kan faktiskt köra.
– Det är skitbra träning. Och så får man träffa folk man kanske inte skulle träffa annars. Det är väldigt trevligt med bra sammanhållning här och det är alltid någon som ler och hejar när man kommer, säger Josefin som började träna Ju-Jutsu då det visade sig att hon var dålig på fotboll.
Hon har liksom de andra nyblivna svartbältarna klämt in ett extra pass i veckan, utöver de vanliga två, för att klara av graderingen där allt från grundtekniker till tillämpning testas.
– Skillnaden när du graderar till svart bälte är att de tekniker vi gör ska vara tekniskt rätt. Allt ska utformas på ett perfekt sätt och det du gör ska sitta i ryggmärgen, säger Anders.
– Det handlar om att träna, säger Håkan.
– Och om att vilja. Utan den kommer du ingenstans, säger Josefin.