Att vara död har jag ju redan testat på från begynnelsen fram till 1987, och det var inte så märkvärdigt. Att åldras, däremot, har jag inte gett mig på än och nu frågar jag mig om det är värt besväret?
Den tid när jag längtade efter varje ny födelsedag känns lika avlägsen som min ålderdom en gång gjorde. Trots att den fortfarande håller sig på ett halvsekels avstånd tycks den plötsligt hotande nära. Insikten att varje dag som går är ett steg mot ålderdomen gör mig, typ, skitstressad och nu närmar jag mig den punkt där jag vaknar varenda morgon och tänker fasen, jag har blivit äldre idag igen!.
Jag tror att jag ska skylla nojan på ekonomin
eller demografin
eller media. (Nä, 7an räknas inte).
Det ingår ju i mediabrusets natur att filtrera fram det som går snett helt enkelt eftersom folk hellre läser om porschen som voltade rakt in i ett utedass än om gamm-volvon som åkte hela vägen utan missöden och dessutom höll hastighetsbegränsningen.
Därför har du, liksom jag, säkert läst mer om ensamhet, instängdhet, liggsår, undernäring och tanter kvarglömda på toa än om prickfria äldreboenden och myspysiga PRO-kvällar.
De avskräckande historier vi matas med bidrar förstås till en orealistisk skräckbild av livets sista tid, men det är inte bara därifrån min oro härstammar.
Sedan jag halkade in i Omsorgsnämnden, som ansvarar för handikappade och äldre, kan jag inte längre trösta mig med idén att all världens problem är politikernas fel. Visst vore det skönt om det var så? Då skulle vi bara behöva byta ut folk lite här och där för att få felfri åldringsvård.
Verkligheten tycks störande nog mycket mer komplicerad.
Den bild jag hade av kommunens omsorg som underprioriterad krockade med det faktum att den får över en miljard per år och att nästan 8 av 10 skattekronor går till skola, omsorg och socialt stöd.
Den bild jag hade av kommunens omsorg som underprioriterad krockade med det faktum att den får över en miljard per år och att nästan 8 av 10 skattekronor går till skola, omsorg och socialt stöd.
Bilden av ständiga nedskärningar inom omsorgen brakade rakt in i en desto jobbigare sanning:
Omsorgen får faktiskt fler miljoner för varje år, men de räcker ändå inte till. Åtstramningar sker inte för att budgeten minskas utan för att kostnaderna ökar. Varje månad när budgeten spräcks rapporteras det om samma orsaker: Fler har behövt insatser i hemmet, plats på ett boende eller någon annan form av hjälp.
Orsaken är så skrämmande enkel som att vår befolkning blir allt äldre. Fram till år 2040 beräknas folkmängden öka med drygt 2,5 miljoner men nästan en miljon av dessa kommer att vara pensionärer medan 90-plussarna blir 93 procent fler. Enbart i Ö-vik skulle det krävas minst 270 extra skattemiljoner per år som en krympande procent arbetare ska jobba ihop, och det scenariot är alltså bara 27 år bort.
Orsaken är så skrämmande enkel som att vår befolkning blir allt äldre. Fram till år 2040 beräknas folkmängden öka med drygt 2,5 miljoner men nästan en miljon av dessa kommer att vara pensionärer medan 90-plussarna blir 93 procent fler. Enbart i Ö-vik skulle det krävas minst 270 extra skattemiljoner per år som en krympande procent arbetare ska jobba ihop, och det scenariot är alltså bara 27 år bort.
Frågan är vad som återstår av äldrevården om dubbelt så lång tid, när det är min tur att möta ålderns höst?
Jag vet att jag är för ung för att bli ålderdomsnojig men jag vet också att min noja kommer få gott om tid att gnaga sig fast om den inte kvävs i sin linda. Därför efterlyser jag nu en flod av positiv pensionärspropaganda. Min kärestas morföräldrar, vars vardag tycks mer fullspäckad nu än under åren i arbetslivet, är säkert i gott sällskap bland upplyftande exempel. Om du tillhör samhällets mest livsrutinerade klick får du hemskt gärna höra av dig och berätta om alla fördelar med att vara i just din ålder.
Jag kommer att svara och om jag får så är chansen stor att jag delar med mig av dina ord framöver.