När du i detta nu läser mina ord om en panikslagen rosa elefant i en porslinsbutik ser du den där trumpetande klumpedunsen framför dig, och den bild du får upp på näthinnan har i det ögonblicket avslutat en lång resa för att nå dig. Den har tagit sig från min barnsliga fantasi, via de ord jag formulerat tyst för mig själv, ner genom mina fingrar till ett tangentbord där de i digital form rest vidare fram till din skärm så att du i detta nu kan sitta och dela den här fåniga inre bilden med mig.
Så länge jag kan minnas (och faktiskt lite längre, enligt mina föräldrar) har jag varit ett stort fan av ord och älskat att leka med dem. Att fixa, trixa, bolla och trolla med dem; att använda gamla ord på nya sätt eller nya ord på gamla sätt och lära begagnade uttryck nya konster. Inte heller drar jag mig för att rekrytera udda, bortglömda ord till mitt språk eller att rentav hitta på nya som jag glatt parar ihop med ordböckernas veteranfraser. Ibland, med lite flyt, fattar de tycke för varandra och skapar vackra meningar tillsammans.
Att folk laborerar med ord och meningar har jag alltså inget emot men jag tycker att vi ibland glömmer bort språkets syfte:
Att vara den där bron mellan dig och mig; mellan berättare och lyssnare.
Poängen med ordval, formuleringar och all annan språkbehandling ska självklart vara att höja kvaliteten på den information som spurtar iväg över språkbron. De ord jag klär min inre bild i ska göra min elefantscen tydligare, mer detaljerad, livligare och mer engagerande. Då ryms det också känslor i det språk som korsar bron. Ska vi skratta åt elefanten eller borde vi vara oroliga? Har butiksägaren en försäkring som täcker elefanter? Hur mår han just nu och hur mår egentligen elefanten? Är det ett tragiskt fall av djurplågeri vi ser här?
Sådana klargöranden är vad språket borde syssla med men i dag används det på många håll till raka motsatsen. Antingen förskönar man elefantstackarns traumatiska upplevelse i butiken, eller så sår man tvivel kring om det verkligen står någon elefant där inne ... eller så formulerar man sig så vilseledande att folk blir osäkra på om elefanter ens finns på riktigt.
Poängen med ordval, formuleringar och all annan språkbehandling ska självklart vara att höja kvaliteten på den information som spurtar iväg över språkbron. De ord jag klär min inre bild i ska göra min elefantscen tydligare, mer detaljerad, livligare och mer engagerande. Då ryms det också känslor i det språk som korsar bron. Ska vi skratta åt elefanten eller borde vi vara oroliga? Har butiksägaren en försäkring som täcker elefanter? Hur mår han just nu och hur mår egentligen elefanten? Är det ett tragiskt fall av djurplågeri vi ser här?
Sådana klargöranden är vad språket borde syssla med men i dag används det på många håll till raka motsatsen. Antingen förskönar man elefantstackarns traumatiska upplevelse i butiken, eller så sår man tvivel kring om det verkligen står någon elefant där inne ... eller så formulerar man sig så vilseledande att folk blir osäkra på om elefanter ens finns på riktigt.
År efter år fortsätter folk med ordets makt att linda in känsliga ämnen i en språkskrud av sockervadd.
Nedskärning blir besparing, besparing blir omorganisation och omorganisation blir förbättringsarbete. Du som drabbas av ett förbättringsarbete får självklart inte sparken, utan avslutar din anställning i samförstånd med arbetsgivaren och när du vaknar nästa morgon är du inte arbetslös utan mellan två jobb.
På sistone har jag också lärt mig frukta stor förbättringspotential, för av någon anledning dyker den bara upp när en verksamhet sitter i skiten.
Sockerspråket hindrar oss från att se vad det är som ställer till kaos mitt i porslinspalatset men när vi väl kliver in i butiken kommer vi lik förbaskat stå öga mot skinka med ett stort rosa elefantarsle.
Sockerspråket hindrar oss från att se vad det är som ställer till kaos mitt i porslinspalatset men när vi väl kliver in i butiken kommer vi lik förbaskat stå öga mot skinka med ett stort rosa elefantarsle.