Jag heter Ida och är 21 år och för tillfället befinner jag mig i en liten by i provinsen Nong Khai i nord-östra Thailand. Jag och min parkamrat Aum som också är 21 bor hos en jättegullig värdfamilj, eller snarare ett par eftersom barnen är vuxna och utflugna.
Alla har så långa namn här i Thailand så det är jättesvårt att komma ihåg. Det är nästa lite pinsamt att erkänna men jag vet inte vad våra värdföräldrar heter. Vi kallar dem bara för mamma och pappa så än så länge har det inte varit något problem.
Eftersom vi bor nära gränsen till Laos så pratar våra värdföräldrar lao medan Aum pratar thailändska och jag svenska. Kommunikationen går ändå ganska bra, det gäller att använda fantasin, gestikulera och peka.
För tillfället trivs jag mycket bra med tillvaron. Jag tycker att det är väldigt svårt att sätta ord på allt som händer. Det skulle krävas en sådan detaljrik beskrivning av mig för att kunna ge någon utomstående en rättvis bild av allt som sker. Det är nya intryck hela tiden, nya smaker, dofter, människor, dygnsrytm. Listan skulle bli lång om jag drog allting som är annorlunda jämfört med hemma, så jag säger nog att i stort sett allt är annorlunda än vad jag är van vid.
I förrgår väckte Aum mig strax innan klockan sju på morgonen. Det visar sig att vi ska på en ceremoni i ett nybyggt hus längre ner på vår gata. I Thailand bjuder familjer in munkar till en ceremoni för att driva ut onda andar ur det nya huset innan de flyttar in.
Innan vi går in i huset offrar vi mat åt munkarna. Vi har med oss inplastade gröna kex som vi stoppar ner i riset som folk innan oss har offrat. Munkarna sitter uppradade längsmed ena väggen och utför en lång predikan.
Gillar man inte ris, då har man problem. Det är ris som gäller till frukost, lunch och middag. Till och med min värdfamiljs två hundar käkar ris, jag fick nästan hålla mig för skratt när jag såg det.
I norra Thailand så sitter man alltid på golvet när man äter och äter det gör man med händerna. Jag är ganska förbluffad över att ingen av oss svenskar har drabbats av magsjuka än, med tanke på vart allas händer har varit innan de stoppas i maten.
Vi har bara varit här i byn i några dagar än så omställningen till vardagslivet här kommer nog sakta med säkert bli bättre. Men det gäller att komma ihåg att det är i Thailand vi är nu och här kan vi stryka de svenska orden planering och framförhållning ur ordboken. Här är det Sabai Sabai som gäller, det vill säga ta dagen som den kommer.
Hälsningar
Ida Jonsson