Ö-viks första dödsdoula

Hilde Vestli är utbildad undersköterska inom palliativ vård och sedan flera år anställd på Nylanders Begravningsbyrå i Örnsköldsvik. Förra året fångade ett tv-reportage hennes intresse.
– Det berättade om Sveriges första dödsdoula Jenny-Ann Gunnarsson och jag kände att så vill jag jobba. Lika naturligt som att en doula kan vara med vid en födsel kan en doula vara med när någon lämnar livet. Att följa någon på den sista resan, jag känner det som ett kall ibland, säger Hilde som brinner för den palliativa vården.
– Det är också många som är ensamma i dag, det möter jag mycket i min yrkesroll; folk som är ensamma och dör ensamma, som inte har någon familj eller släkt, som inte är saknade. Jag vill fånga upp dem på något sätt.
Vid årsskiftet hoppas hon vara färdig med studierna. Därefter väntar en tid att utforma uppdraget, för något hundraprocentigt facit på hur en dödsdoula verkar finns inte.
­– Uppgifterna kan vara många, det är lika unikt att dö som att födas. En döds-doula har inget medicinskt ansvar men kan vara en länk till vården, utföra praktiska eller administrativa sysslor – men framför allt är jag en trygghet och ett stöd till personen i fråga, eller till fler om det finns närstående runtomkring.  
Då är att skapa en lugn miljö av stor vikt.
– Rent praktiskt kommer jag föra en liten dagbok, kanske finns önskemål om begrav-bingen ungefär som ett livsarkiv. Läsa tidningen, spela musik – helt enkelt sätta en guldkant på vardagen, om jag kommer in tidigt. Förhoppningsvis under en längre tid så att vi lär känna varandra. 
Antalet samtal kommer då att bli många. Av det har hon erfarenhet genom att tidigare ha suttit på vak.
– Hur samtalen går beror på personen. Är den lugn och insatt i sin egen situation kan de bli lugna. För en människa med ångest handlar det om att hjälpa till så gott det går, då behövs mänsklig närvaro. För mot ångest hjälper inte alla läkemedel, då behövs en hand att hålla i, en utbildad medmänniska. Jag kommer gärna till ett vård- eller omsorgsboende om de ser att någon behöver extra stöd.
Hur ser du själv på döden?
– Ibland kommer döden som en vän, ibland inte. Det jobbiga är att lämna alla man älskar, men jag är inte rädd för själva dödsögonblicket. Jag har varit med om otroligt fina.
På vilket sätt?
– Jag kan berätta om en kvinna som hade mycket rädsla och oro. Hon var troende, så jag tog en psalmbok och började sjunga. Då blev allt lite lugnare och hon höll min hand medan jag sa att hon fick lov att gå vidare, att jag skulle gå bredvid henne så att hon inte var ensam. På så sätt släppte hon taget medan jag sjöng. Många säger också att de hittat en tro mot slutet. Jag har varit med om ögonblick då det sagts: Åh, nu är det någon här och hämtar mig. Det är en otrolig upplevelse, att veta att den här personen ser någonting. Det är svårt att sätta ord på en gudstro, men jag känner absolut att jag är lite andlig. 
Att våga prata mer öppet om döden tycker Hilde att vi alla borde göra.
– Ordet döden lindas in för mycket. Vi behöver möta människan i sorgen, vara mer konkret och våga stå kvar i samtalet. Kanske har den personen inte så många att prata med. Jag vill gärna starta sorgsamtal för de som förlorat någon, relationsmässigt eller genom dödsfall. Det finns så många olika sorters sorg.