Läsarbrevet: Stå upp för oss lärare!

Smittspridningen av covid-19 i Örnsköldsvik är mycket stor. Vi befinner oss i en situation där alla behöver göra sitt yttersta för att upprätthålla ett fungerande samhälle. Att skolan är viktig är något vi fått höra många gånger, av både Folkhälso-myndigheten och statsministern.
Vi förstår. Skolan är viktig. Vi behövs för att andra yrkesgrupper ska kunna genomföra sina samhällsnyttiga värv, för att inte familjers ekonomi ska slås i spillror, för alla barn och ungdomar vars trygga plats är just skolan, för att se och bekräfta de som aldrig blir sedda annars, för alla de barn och ungdomar vars enda tillagade måltid om dagen äts i skolan, för att fostran och kunskaps-inhämtning inte ska gå en generation om intet. Vi behövs.  
Det är inte alla förunnat att vara så viktiga, behövda och oumbärliga. Att bära ett samhälle på sina axlar kräver sina kvinnor och män. Det vore förmätet av oss att kräva ära och berömmelse, rent av opassande. Vi gör vårt jobb. Men vi är trötta. Vi är frustrerade.

Vilka förutsättningar har skolan fått för att fortsätta arbeta på ett säkert sätt, för oss själva och eleverna? Nedan följer några exempel på förändringar vi förväntas göra:

• Möblera glest. Hur, i ett klassrum byggt för 18 – men med gruppstorlek på 29 elever?
• Dela upp klasserna i mindre grupper. I vilka lokaler? Med vilken personal?
• Vädra. I januari, -20 grader och snö.
• Håll avstånd i matsalen. Klart omöjligt när 350 elever ska hinna äta inom den schemalagda tiden för lunch. Timplan och garanterad undervisningstid hindrar oss att förlänga lunchtiden.
• Ställ in nationella prov. Då måste vi själva framställa andra uppgifter som ger oss samma grund för bedömning.

Lärarna, med sina oräkneliga uppdrag men väldigt begränsade förutsättningar att lyckas, tvingas arbeta i trånga lokaler, ofta med hundra nära kontakter med andra människor varje dag. Lärare, oavsett ålder eller annan riskgruppsfaktor, förväntas arbeta utan tryggad arbetsmiljö, och utan minskad arbetsbelastning. Trötta och besvikna möter vi en ny dag. Vi tar på de munskydd vi köpt för egna pengar, eftersom vår arbetsgivare inte vill förse oss med skyddsutrustning, av respekt för de kollegor och elever vi möter varje dag. Vi täcker upp för varandra. Vi värnar om varandra.

Förra veckan föreslog förvaltningen att undervisningen ska ske utomhus. Ett, hos fackförbunden oförankrat förslag, som vi förväntas arbeta efter redan dagen därpå. Förslaget, och hur det lades fram, är ett hån mot hela lärarkåren och ett förminskande av den kvalitet i undervisningen vi faktiskt bedriver. Det är att tillintetgöra vår verksamhet, våra metoder och inte minst elevernas förutsättningar till lärande. Vad händer till exempel med de elever som behöver anpassningar som avskalad miljö, olika läroverktyg, bildstöd, specialstolar, hörselhjälp etc. när vi placerar oss utomhus på marken (eller ska vi bära bord och stolar ut och in varje dag?) och runt omkring finns andra klasser i andra aktiviteter? Vilka förutsättningar får de att lyckas med sin inlärning? 
De senaste månaderna har lärares och rektorers förslag varit distansundervisning för årskurs 4-6. Vi får absolut NEJ från förvaltningen. Vi får inte bedriva distansundervisning, trots att vi säger att de elever som har behov av stöttning självklart är välkomna till skolan för undervisning och stöd på plats. 
För att minska smittspridningen i skolan krävs färre personer på plats och en möjlighet att sprida på dem som faktiskt är där. En distansundervisning för åk. 4-6 skulle ge förutsättningar att dela upp förskoleklass och åk. 1-3 i fler lokaler. Detta skulle även frigöra pedagoger för att underlätta där det saknas. 
Förvaltningen har tidigare uppmanat oss att träna eleverna på distansundervisning. Att logga in i olika digitala tjänster, att koppla upp sig på digitala möten, att ta emot och lämna in arbetsuppgifter digitalt. Även personal var tvungna att snabbt förändra arbetssätt och didaktiska undervisningsmetoder. Tid, energi och kunskaper som nu inte används till något.

Lärarkåren är känd för att vara plikttrogen och ständigt anpassa sig och verksamheten till ändringar i såväl styrdokument som arbetsmiljöfrågor. Vi gör dagligen vårt yttersta för att bibehålla kvalitet i barnens utbildning, att tillgodose de behov som finns och anpassa oss efter de krav som ställs. Men vad händer när vi inte har några lärare kvar? När alla blir sjuka? Av covid, utmattning eller helt enkelt inte vill arbeta i ett yrke där myndigheter inte bryr sig om varken vår arbetsmiljö, vår hälsa eller våra liv?
Vi har knutit handen i fickan länge, men nu går det inte längre. Var finns respekten för vår insats? Hur länge förväntas vi orka?  Det krävs egentligen inte mycket för att vilja fortsätta vårt viktiga arbete. Bara en gnutta lyhördhet och … respekt. Under pandemin har hela länder varit i lockdown. Andra kommuner i Sverige stänger skolor helt eller delvis i perioder. I Örnsköldsvik verkar det bara vara möjligt vid stora plötsliga snöfall.

Prioritera vår hälsa och värna vår arbetsmiljö. 
Ge framförhållning vid större oundvikliga förändringar. 
Skapa förutsättningar att genomföra vårt uppdrag utifrån rådande styrdokument. 
Kommunicera.
Kompensera. 
Stå upp för oss.

 / Från ett stort antal lärare, vid flera skolenheter i Örnsköldsviks kommun