Jag har lämnat min fru.
Sist jag såg henne hade hon armarna om sin nya kärlek.
Om jag blundar kan jag fortfarande se dem framför mig … och de ser så gulliga ut tillsammans!
En ettåring och hennes mamma; två sjusovare som inte ens märkte när jag rymde från sovrummet och smet ner till stranden. Så långt är det här en fullt normal morgon – men det går fort över.
Vafalls, varför ringer min fru? Hon låg ju och sov för fem minuter sedan! Det här måste vara brådskande. Jag skyndar mig att svara – men då spelar frugan svårfångad och lägger på. I förrfjol skulle jag ha viftat bort det som en felringning … men i förrfjol var inte pappalarmet installerat. Det är en väldans fiffig grej som kort efter barnets födelse monteras någonstans mellan lillhjärnan och tallkottkörteln, på den punkt i hjärnan som blir ledig när alla hjärnceller från ditt barnfria liv skrumpnar ihop.
Pappalarmet är kalibrerat på så sätt att det bara börjar tjuta om Ellie skriker eller gråter, eller om hon är för högljudd eller för tyst eller ser misstänkt munter ut.
Eller om hon snubblar på något, eller planerar att snubbla på något, eller befinner sig i samma rum som saker man kan snubbla på ... eller om hon leker på för hög höjd, som till exempel när hon står upp. Självklart går larmet också om jag inte är hos henne och den som är det plötsligt ringer mig.
Jag försöker ringa upp, men det tutar upptaget. Vem kan det vara som hon pratar med istället för mig? Vårdcentralen? Akuten? Begravningsbyrån?
Jag är redan på väg tillbaks till huset när mobilen plingar till. Frun har skickat ett sms:
”Kan inte prata just nu! Kör bil!”
Det känns som om jag just fick kortslutning. Min fru, som behöver en kvart för att över huvud taget vakna till, behövde alltså bara sex minuter för att ge sig ut på roadtrip med vårt barn?
Jag ökar stegen och spurtar uppför en kulle, så att vår parkering kommer inom synhåll.
Herregud, båda bilarna står ju kvar! Vems bil har min fru snott då? Hade den barnstol? Sitter ettåringen lös?
Jag sliter upp vår ytterdörr, snubblar in i hallen och ser något som gör mig alldeles blek. Alla Ellies ytterkläder ligger kvar! Min stackars lilla flicka sitter naken i en främmande bil, gråtande och skadad och förmodligen död dessutom!
Då ringer mobilen igen. Det är Ellies mamma. Hon lever!
”HEJ!” skriker jag i luren.
”Heeeeeeej” svarar hon. ”Det var Eeellie …”
Hon låter hes och full, så som hon alltid gör när hon är nyvaken. Det är bedårande – och just nu helt obegripligt. Vad i helsike menar hon med ”det var Ellie?” Vad var Ellie, mer exakt?
Rätt svar: Allt!
Vår ettåring, som kan gå från medvetslös till klarvaken på en röd sekund, har satt sig upp när jag lämnade rummet. Hon har tittat sig omkring, klättrat över sin ömma moder och sträckt sig efter sin favoritleksak:
Den ömma moderns mobil.
Hon har kringgått lösenordet, kommit åt sin pappas nummer och ringt upp. Sedan har hon lagt på luren och skickat en upptagetton när pappsen försökte ringa tillbaks. Avslutningsvis, som kronan på verket, har hon markerat ett förinställt svarsmeddelande om att köra bil och skickat det till den hyperventilerande farsgubben.
Allt medan morsan snoozat vidare intill henne.
Många föräldrar roar sig med att spekulerar kring vad deras små änglar kommer jobba med som vuxna, men inte vi. Vi har redan koll på dotterns tre karriärmöjligheter:
Datahackare, mästerspion eller superskurk.