Tillsammans
ligger vi, intill varandra ligger vi. Så mycket intill varandra att jag kan se
andetagen lämna hennes rosenskimrande läppar. Solen värmer hennes kinder till
ett leende, och jag lägger ett finger i skrattgropen och låter henne fylla mig
med glädje. Jag betraktar cigaretten mellan mina fingrar och så tänker jag
"jag suger på min egen död", sen fnyser jag smått åt min tanke. Det
finns så mycket mer man kan dö av.
Du är
den ende som känner till det som finns här inne, säger hon och lägger min hand
på hennes bröstkorg. Jag känner hur hennes hjärta bultar i takt med andetagen.
Efter flera minuter av att studera hur solen lämnar skuggor på hennes kropp så
somnar vi, lika intill som förr. Men så vaknar jag av att två kylande läppar
lämnar min kind. Men när jag vänder mig om, är ingen där. Oron växer likt en
storm i mitt bröst, hjälplöst faller jag sedan ut på sängen med armarna
utsträckta, en djup suck lämnar mig och ekar ut. I taket har hon skrivit orden
Contra Mundum, emot världen - emot allt, och jag blundar.
Jag lämnar
lägenheten efter många timmar av vadande i otillräcklighet. Huttrande med
axlarna vid öronen sticker jag in händerna i jackfickorna, för att skydda mig
från vårkylan. Våren, den mest osäkra årstiden. Jag brukade säga att hon var
vår. Min vår. Plötsligt är två händer placerade över mina ögon, jag känner igen
lukten och tar tag i dem och vänder mig om. Hon ler, som bara hon kan, ett
smärtat leende. Sakta drar hon åt sig händerna och viskar dovt i mitt öra.
Jag är
inte här längre, jag är bland molnen och djupt ner i havet, där ingen människa
någonsin varit, säger hon med sin lena röst. Sedan lämnar hon en snabb puss på
kinden och innan jag hinner reagera - är hon borta. Förtvivlat ser jag mig
omkring, men inte ens hennes skugga var kvar. Tillslut sätter jag mig ner på en
bänk med händerna över ansiktet. Länge håller jag andan, men så börjar
hopplösheten omvandlas till dova tårar.
Hon
brukade ofta försvinna. Men det var inte hon själv som avgjorde när, det var
inkräktaren inom henne. Det var inkräktaren som blekte håret vitare än snön,
och det var inkräktaren som var hennes trötta ögon. Och det var också
inkräktaren som gjorde så att hon försvann.
Jag är
åter igen tillbaka på sängen, och jag ligger med handen hängande över kanten
och med min död mellan fingrarna. Plötsligt ringer telefonen och jag drar mig
trött upp och svar med ett mummel.
Hej, är
du...
Ja. Är
hon hos er?
Ja, du
får gärna komma förbi, säger den överansträngda rösten på andra sidan.
Mmmh
adjö,
jag avslutar samtalet så fort jag kan och lutar huvudet mot väggen och tar ett
djupt andetag innan jag tar bussen till byggnaden som håller hennes själ fångad
i långa medicinska termer och vita hallucinationer i fast format.
När jag
stiger in i hennes rum tar jag hennes huvud mellan mina händer och kysser
henne.
De
hittade mig, de sa att jag nästan var framme, eller borta som de säger. Nu
måste jag vara kvar här så att de kan hålla koll på mig och...
Varför
vill du dö hela tiden? Får jag ur mig i en djup suck. Hon tar min hand och för
mig till fönstret.
Kolla på
himlen, säger hon och låter tiden sjunka in. Kolla vad fria molnen är, och det
är någon inom mig som har övertalat mig om att jag borde åka dit. För där uppe
existerar ingenting, inte ens tankarna. Jag är inte gjord för det där, säger
hon och pekar ner på människorna nedanför i parken. Jag förblir tyst, andetagen
är nog oväsen. Tillslut bryts tystnaden av att jag säger att jag ska gå.
Du
behöver inte hämta mig, vi ses när vi ses, säger hon, hennes ögon är
fortfarande drömmande och har ännu inte lämnat himlen. Jag kan inte låta bli
att oroa mig över att hon inte kommer tillbaka. När jag stänger dörren möts jag
av en rund sköterska i ljusgula kläder, hon ser så mjuk och vänlig ut. Hon stannar
upp framför mig och lägger en hand på min axel.
Hon blir
nog bättre snart ska du se...Jag är så trött på att höra det, för alla vet att
hon aldrig kommer bli bättre, hon kommer alltid vilja bo bland molnen. Jag
försöker le, men det blir mer som en ansträngd grimas. Och med tunga steg
lämnar jag dem, den tunga entrédörren, de ljusgula skötarna och de isiga
korridorerna. Men molnen förblir alltid över mig.
Resten av
dagen ligger jag mest hemma och bläddrar i böcker och skissar på väggar. Sägen
blir min ö och böckerna min tillflykt undan vågorna. Ibland hör jag mumlet från
teven och de tillgjorda skratten till komedierna. Ibland försöker jag skratta
med för att se om jag kunde ta del av lyckan de verkade känna. Men det slutar
alltid med ögon fyllda av tårar. Jag håller aldrig koll på tiden, natt och dag
slutar betyda någonting, smärta är lika stark i ljuset som i mörkret.
Någonstans i min rökdis hör jag dörrklockan ringa på distans. Jag rynkar pannan
och snubblar fram och öppnar.
Du ser
inte frisk ut, säger ansiktet, ansiktet tillhör min vän Henrik. Henriks tjocka
ögonbryn åker ihop och han säger: Jag hörde att hon låg inne igen?
Vill du
ha vin? säger jag räcker honom flaskan i min yrsel. Han tar emot den och följer
mig till balkongen.
Jag
tänkte ta med dig ut ikväll, du har suttit här alltför länge, säger han och
lägger sig ner på balkongen. Solen börjar blända, det ger mig en anledning att
blunda.
Vi är ju
ute nu.
Det jag
inte förstår är hur du orkar vänta och dränka dig i vin och kväva dig i cigaretter,
det är som om ditt liv tar stopp varje gång hon inte är här, var tar ditt liv
vid? vem är du?
Jag är
jag, men utan mitt andra jag, jag är två men nu är jag en... ser du inte att
jag är blind på ena ögat och döv på det andra örat?
Sedan
sitter vi där i vad som känns en evighet, och någonting somnar jag. Jag vaknar
sedan till av att dörren slås igen. Hon smyger in och lägger sig intill, och så
somnar vi. Under det vita taket och mellan de vita väggarna djupt insjukna i
pianomusik. Dagen vidrör oss inte, vi ligger kvar utan tidsuppfattning men jag
vaknar senare av att hon ligger och härmar vattenbrus, med ögonen fästa i
taket.
Schhhh
andetag, schhhhh, ännu ett andetag, schhhhh... jag andas sakta i takt samtidigt
som jag leker med fingret över hennes mjölkvita hud.
Kan du
inte spela för mig? Säger hon och pekar på gitarren i hörnet på andra sidan
rummet. Jag lyfter gitarren och sätter mig på fåtöljen framför henne och börjar
spela, svaga toner.
Det
låter som tusen bäckar rinner genom dina fingrar, så sorgset, säger hon, hon
ligger på mage med händerna under hakan på sängen.
Jag är
sorgsen, säger jag och kysser henne. Kom, så går vi ut, säger jag och tar henne
med mig till en park med höga trädkronor och slingrande blommor längs
trädstammarna. Vi fumlar runt på nedtrampade stigar och uppskattar varje sekund
av vindens blåst förbi våra rosiga kinder. Och sen sitter vi där under vårsolen
och känner det fuktiga gräset under oss. Hon lägger ner huvudet på mitt knä och
läser ur en bok där hon klistrat in sina favoritdikter. Jag leker med fingrarna
i hennes vita hår samtidigt som jag lyssnar till orden hon har närmast hjärtat.
När vårsolen lämnar himmelen lämnar vi gräset. Med sammanflätade händer går vi
och köper middag och tar med oss den hem. I början av våren hade jag släpat ut
vår blommiga soffa på gården. Vi brukade ofta sitta där, och vi sitter där nu
och bara tittar på hur solen lämnar oss bakom horisonten.
Kan vi
inte gå till bron, det var så länge sedan jag blickade ner i sjön från flera
meters håll och inte såg ner till stenarna, frågar hon när klockan tickar mot
midnatt.
Jag
jobbar imorgon, någon annan gång? säger jag motvilligt.
Då går
jag själv, jag är inte det minsta sömnig! Säger hon och sticker ner fötterna i
de röda tygskorna. Sedan försvinner hon in i natten. Inte ens en timme senare
ringer min telefon. Hennes andfådda röst hörs i andra änden.
Hejdå... mobilen börjar tuta upptaget, mitt hjärta dunkar hårdare för varje tiondel som går. Jag börjar springa så snabbt att jag slutar känna marken under mig. När jag kommer fram till bron hänger jag över kanten och ser henne nedanför i vattnet. Utan att tänka hoppar jag i efter, från flera meters höjd. Jag känner de stenar hon aldrig såg.