Redan som liten märkte jag att det hade större betydelse hur jag formulerade mig än vad jag egentligen sa. Att exakt samma sak kunde sägas på så oändligt olika sätt och att jag kunde få helt olika reaktioner beroende på mina ordval.
Jämför exempelvis frågan kan du ge mig en kram? med snarlika får jag ge dig en kram?.Resultatet blir ju detsamma, men likt förbaskat föredrar många att ta emot en kram hellre än att ge bort en.
Med ordet i din hand kan du få det elaka att låta snällt, det snälla att låta elakt, det svåra att låta begripligt och det lätta att låta fullkomligt obegripligt.
(Det där sista var användbart för mig vid skoluppsatser, för om lärarna inte begrep vad jag skrev utgick de från att texten måste vara fullkomligt genial och gav högsta betyg bara för att inte verka dumma.)Ett färskare ordvrängarknep som jag finslipat går ut på att ge osynlig kritik.
En bekant, vars unga jobbpraktikanter var känsliga för kritik, försökte förgäves lindra sina tillrättavisningar genom att först lyfta fram något bra.
Han tänkte i grunden rätt, men använde fel ord eller, rättare sagt, inte tillräckligt många. Att säga det där var bra, men det här var dåligt, är bara kritik med ett vänligt förspel.
Knepet är att dränka kritiken i tonvis med ordbajsande.
Du börjar med att fejka ett spontant infall, där du berömmer något som praktikanten gjort, kommer osökt att tänka på några andra saker som du är tillräckligt nöjd med för att berömma och låtsas sedan snubbla i förbigående över den insats som din ännu osagda kritik berör.
Genom ingångsfrasen En sak som kan vara svår att få till ger du intrycket av att det är arbetsuppgiften som är dum, snarare än praktikanten, och via fortsättningen Här ser jag att du har haft samma problem som jag brukade ha bäddas kritiken in i en myspysig gemenskapskänsla. Referensen till egna erfarenheter behöver inte ens vara sann poängen är att din praktikant ska slippa känna sig ensam om misslyckandet.
Väl framme vid själva kritiken använder du fraser som det man kan göra bättre snarare än det som du gjorde fel och när din ordsvada väl har sinat är praktikanten på bättre humör än innan du började snacka. Visst tog du en omväg fram till det som du ville ha sagt, men ordfluffet bäddade in kritiken i sådana mängder av språklig bomull att den till slut inte sved alls.
Detta var tre knep bland tiotusen, men det är de enda du får.
Resten har jag ju större glädje av om jag är ensam om dem.