På senare tid, nu pratar vi de seste åren, har tanken slagit mig - Är kärlek för var enda kotte och är det verkligen något man vill ha? Det finns så många människor som viger all sin vakna tid åt att hitta en lämplig partner i livet och sen finns de som inte bryr sig överhuvudtaget.
Ibland fylls jag utav förtvivlan. Hur många gånger har jag inte legat hjärtekrossad på mitt rum och lyssnat på ballader som jag egentligen tycker är fåniga? Okej. Inte så jättemånga gånger men det har hänt!
Ibland känner jag mig fri och självsäker. Just precis då är världen en magisk plats! Det finns inget finare en ensamma promenader med vackra pianostycken i öronen.
Ibland händer det som inte får hända. Jag fastnar i mitten. Når sådant händer vet man inte riktigt vilket ben man ska stå på och det är ju lite tjusning i det. Det är inte något att eftersträva, eller kanske. Det är klurigt. Spännande!
Så är kärlek i min mening bara fantasi?
I mitt ämbete somgoda-slut-pessimisten vet jag helt enkelt inte.
Jag, i egenskap av hopplös romantiker , tror jag att kärleken är lika verklig som klockan på min högra handled.
Någon gång ska jag leva just det livet jag drömmer om. Vad som än händer på min väg kommer detta vara ett bestående mål - Hitta någon som vill dela allt med mig. Ja, till och med strumpor.
- En fjortonårig Robin Paulonen.