Det finns en buss som bara kvinnor får åka. I den har männen, som brukligen tränger sig före och lämnar kvinnorna kvar på hållplatsen, ingen rätt att kliva ombord. I staden Port Moresby i Papua Nya Guinea ovanför Australien innebär den en möjlighet att ta sig till arbete och skola utan att, som på de offentliga transportmedlen, bli trakasserad.
Som en av flera berättelser i boken "In a WoMAN's world" belyser exemplet om kvinnobussen "Meri Seif" ("woman safe") både problem och framsteg som kvinnor världen över brottas med och kämpar för – även i Sverige.
– Det blir bitvis tungt eftersom situationer kan vara väldigt orättvisa och hemska. Men vi ville också fokusera på det förändringsarbete som görs, vi vill att boken ska ge hopp att saker faktiskt går att förändra. Jag blir väldigt imponerad av den kraft som finns hos kvinnor; drömmarna och kämpaglöden – de gör något för att förändra sin situation. Och lösningarna behöver inte alltid vara komp- licerade, i Port Moresby stannade tidigare många hemma från skolan och hur blir framtiden då? En kvinnobuss kan göra stor skillnad, säger journalisten Maria Hagström, född och uppväxt i Domsjö, som tillsammans med fotografen Martina Holmberg sammanställt tio år av sina texter och bilder till den numera prisade publikationen.
18 september tilldelades "In a WoMAN's world" nämligen Wendelaprisets heders- omnämnande, i konkurrens med sju andra nominerade och endast slagen av Diamant Salihu, vinnaren av huvudpriset, för boken "Tills alla dör". Wendelapriset delas ut till minnet av Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, och för årets bästa socialreportage. En nisch som ligger Maria allra närmast hjärtat.
– Uttrycket är slitet men jag vill använda mig av journalistiken för att ge röst åt de som inte hörs. De behöver det, väldigt mycket. Jag jobbar på Situation Sthlm (icke vinstdrivande tidning som skriver om hemlöshet och säljs av hemlösa till egen förtjänst) och kan känna att; hur många är det som på riktigt pratar med någon som lever i hemlöshet och kanske injicerar narkotika varje dag? Om vad som rör sig i deras huvud – inte bara om misären utan att han kanske gillar Hammarby? Det känns viktigt. Jag mår bättre av att känna att jag gör något, det känns bra i magen när jag går hem från jobbet.
Maria återkommer till Papua Nya Guinea.
– Det beskrivs som ett av världens farligaste länder för kvinnor att leva i. Jag pratade med en kvinna som flytt från sin man och sina barn, hon berättade om övergrepp och var ledsen och arg. Hon grät och sa att "det kanske inte finns några enkla lösningar, men jag vill att världen ska veta vad vi kvinnor utsätts för här". När någon säger så och jag sitter där, som kan föra hennes berättelse vidare, det tycker jag sätter ord på varför jag vill göra det jag gör.
Efter examen från Parkskolan lämnade Maria Örnsköldsvik för Stockholm. Förutom sitt frilanskontrakt på Situation Sthlm ledde den efterföljande journalistutbildningen till uppdrag och senare delägarskap på den nu- mera nedlagda tidskriften Pockettidningen R. I linje med dess inriktning att granska samhället från de utsattas perspektiv fick Maria bland annat uppdraget att wallraffa (som journalist jobba under falsk identitet) som städare. Det i en tid då debatten om hushållsnära tjänster gick som högst.
Uppdraget pågick i tre månader.
– Det var väldigt läskigt. Jag var tvungen att utmana mig själv, på anställningsintervjun fick jag ljuga om varför jag ville jobba som städerska och skriva på papper att inte prata med pressen – och så satt jag där som journalist. På sätt och vis skildrade reportaget klassamhället, en del förvånades över att jag var född i Sverige. En del ville att jag skulle stryka skjortor. Andra var supergulliga. Jag skrev det i dagboksform, om dagarna och mina tankar. Städerska kan vara ett slitsamt yrke, då gick det inte att jobba heltid, arbetsförhållandena var dåliga och många hade samtidigt andra jobb. På den tiden var det inte vem som helst som kunde använda de tjänsterna, det var människor som hade råd.
Att ständigt ta del av och skriva om orättvisor, utanförskap och utsatthet har gett Maria nya perspektiv.
– När jag kommer hem från resorna blir det en krock. Jag tänker "Gud, vad bra vi har det, vatten i kranen". Och jag stör mig på folk som klagar. Men så går det två veckor innan jag också börjar klaga på saker. Så jag lever delvis i min egen verklighet och delvis i mitt yrke. Det kan vara tungt att ta in människors berättelser. Bara häromdagen intervjuade jag en säljare för Situation Sthlm som berättade att hon alltid hade nässprej med naloxon i väskan, ett läkemedel som kan häva effekten av en överdos. Inte för hennes skull, utan för andras, eftersom hennes blivande man dog i hennes armar av en överdos.
– Sånt är så klart jättetufft. Men min uppgift är inte att tycka synd om andra eller mig själv, den är att berätta. Det är klart att jag kan bli jättearg och ledsen när jag hör historier, folk har det så fruktansvärt på så många sätt. Ibland kan jag absolut känna: "Fy fan – vad är det för fel på människor?" Men sedan går jag vidare och kanske tar en öl med en kompis. Med tiden har jag lärt mig att skydda mig bakom yrkesrollen.
Just nu skriver Maria på en helt egen bok. Denna gång med sig själv och sin tvåårige son som utgångspunkt.
– Att gräva där man står är jättespännande. Den handlar om att bli mamma på egen hand med hjälp av spermadonation. Om min resa från barnlängtan till barn, intervjuer med donatorer, andra mammor och så kallade donatorbarn. Ett reportage om hur det ser ut i Sverige efter att donation för ensamstående kvinnor blev lagligt 2016, tidigare fick man åka till Danmark. Där var vi sena i Sverige, trots att vi är i framkant i så mycket.
Har du något annat drömprojekt?
– Jag fortsätter gärna med större projekt än enskilda artiklar. Nu sitter jag på ett litet påbörjat manus. I 20-årsåldern jobbade jag som modell, främst i Milano, och jag vill berätta om den vanliga modellens tillvaro, visa de inte så glamourösa sidorna, annars är det mycket fokus på framgångsrika supermodeller. De flesta hankar sig fram och springer runt på castings. Det är en värld som är tuff.
Ni har haft två utställningar från "In a WoMAN's world", i Stockholm och Borås. När får vi se den i Örnsköldsvik?
– Det har jag verkligen tänkt att vi ska försöka göra, frågan är bara var. Jag hoppas att vi kan det, det vore superkul.