I sin villa i Rosenvång, Malmö har Fredrik Norberg vanligen ett rum enbart vigt till sina vinyler och sin LP-spelare. När 7an når honom i telefonen, är det där han sitter. Att han valt just det rummet att för tillfället även fungera som hemmakontor, är för de som känner honom kanske inte särskilt överraskande.
– Det låter sjukt, men det är väl när jag sover jag inte lyssnar på musik. Jag slänger på musik som folk tar på sig kläder, annars känner jag mig naken. Har jag inte lyssnat på en stund märker jag att det börjar klia. Ja, jag är beroende. Där har vi det, säger Fredrik som 23 år gammal lämnade sin hemstad Örnsköldsvik för medieutbildning i Kalmar och praktikplats på Musikbyrån i Växjö.
I dag, fyllda 50, har han varit anställd på SVT i 24 år. I rollen som projektledare ligger han bakom liveinspelningar och program som Hitlåtens historia, Dom kallar oss artister (och -skådisar) – och Det svenska popundret, den sex timmar långa och hyllade dokumentären om hur Sverige blev världsledande inom popmusik.
– Jag har inte varit med om liknande succé. Musikbyrån har hållit på i tolv år men aldrig fått så stora tittarsiffror. Vi har tidigare gjort program som blivit creddiga, men 870 000 som tittade första dagen? Det är sjukt. Jag minns hur jag fick tjata in idén, att det skrivits och pratats så mycket om detta men inte gjorts ett jävla program om det. Jo, ett – ”Dokument Inifrån”, med ekonomisk vinkel! Vi lyckades sälja in det och det blev till det jobbigaste och roligaste projekt vi gjort.
Att i sitt yrke jobba med musikprogram hindrar honom inte från att fortsätta låta musiken ta plats efter avslutad arbetsdag.
– Men då jobbar jag inte med musik, då lyssnar jag på den, aktivt. Jag älskar att sitta och bläddra bland skivor och upptäcka mer och mer, jag slutar aldrig att lyssna. Det är som att sätta sig i ett badkar och slappna av. Jag har ett gäng gamla vänner från Ö-vik som jag träffar några gånger om året på middagar, då försöker vi bräcka varandra med nya eller oupptäckta låtar och det gör att man är lite extra på tå. Det finns ju så jädra många låtar som borde ha varit hits men aldrig blev det. Det är så slumpvist. Många drunknar.
Musikintresset väcktes tidigt. Fredrik minns det stora i att upptäcka sin faders skivsamling, Greatest hits-plattan med Earth Wind & Fire (den röda med guldemblem) som alltid spelades på föräldrarnas fester och hur han som åttaåring gjorde egna listor till Svensktoppen de gånger han ansåg att den officiella inte hade rätt. De 3 000 skivor Fredrik själv en gång ägde fram till för några år sedan är dock betydligt blygsammare i antal i dag.
– Jag har kvar det jag lyssnar på. Jag älskar exempelvis Beatles, men jag lyssnar inte på något innan Rubber Soul, det ger mig inget. Visst finns det skivor man borde ha, men… så är det i mitt yrke också, där måste vi förhålla oss till en viss mängd och tid. Som 28 minuter i Hitlåtens historia – då är det mycket som får ryka. Prince håller däremot på att ruinera mig med sitt eftermäle med alla utgåvor.
Är du på jakt efter någon obskyr platta?
– Jag håller lite koll. En singel som vore rolig att ha är northern soul-covern av ”Like a Rolling Stone”. Fy fan vad bra den är, jag har aldrig hört Dylan svänga så mycket. Phil Flowers & The Flowershop, den finns i två versioner på Youtube. Jag föredrar den långa med ett långt conga-solo i mitten.
Just nu jobbar Fredrik på en musikdokumentär om den svenska hiphopens första år. En genre han menar behandlats styvmoderligt av en oförstående media.
– Till och med punken fick bättre respons när den kom, så det är dags nu. Vi kan göra hur många nya program som helst, det finns alltid något nytt att berätta. Jag har varit en musiksnobb, men nu blir jag bara glad av att se andra bli glad över musik. Jag vill inte bli den gamla rockaren med hästsvans som säger att det var bättre förr. Det görs bra musik hela tiden.
I veckans nummer av Tidningen 7 (vecka 49 2020) kan du läsa mer om Fredrik Norberg. Där nämner han bland annat tio låtar som han tycker borde ha blivit superhits.