På kartan ramar E4, likt ett tjockare penseldrag, in området Nordingrå där gallerierna och ateljéerna sedvanligt håller öppet för besökare under den årliga konstrundan. Den som i stället styr resan åt motsatt håll och strax innan Ullånger svänger av inåt landet, möts av ett både frodigt och kargt landskap med djupa skogar och gömda sjöar. Efter några kilometer på smal väg, där en plötslig höjdskillnad får området att torna upp sig majestätiskt, ligger byn Getberg. Blandat med nya byggnader påminner övergivna gårdar om de människor som här gjort sig ett liv sedan mitten av 1600-talet. En del av dem konstnärer som, likt otaliga andra, inspirerats av omgivningarna och ljuset – detta i norra Sverige och kanske Höga Kusten i synnerhet ständigt omtalade ljus som har en speciell plats i konstnärshjärtan världen över.
En slingrande grusväg leder fram till ett rött, äldre trähus, i stort sett helt dolt bakom träden. Här bor konstnären Herman Lohe granne med det berg som många tror gett byn dess namn, men som de bofasta vet alltid hetat Buskberget.
Trots att Herman växte upp i Uppsala, innebar släktband i norr regelbundna besök till Västernorrland och Getberg som ung.
– Jag har alltid känt mig välkommen här, det är en anledning till att jag köpte huset och att jag stannat. Det slog mig redan som barn att här behöver ingen knacka på dörren, det var en fantastiskt inbjudande plats. Så är det fortfarande. Och det är värt att bevara, säger han.
I dag är han 52 år och nu för tiden är det under somrarna han periodvis kommer hit för att underhålla gården och hämta ny energi; resterande månader bor han sedan sex år tillbaka i London, knuten till ett konstgalleri som tillåter honom att ställa ut på konstmässor långt bort från den plats han varit verksam på större delen av sitt liv. Hans oljemåleri har efter perioder av vit och abstrakt stil åter tagit form av landskap i färg och det är med de tavlorna, alla inspirerade av just Getberg, han fått medgång utanför hemlandets gränser, exempelvis med utställningar på London Art Fair, Art Central Hong Kong, Pulse under Art Basel Week i Miami, och även omskriven i tidsskrifter som Evening Standard och Arts & Collections Magazine. Det som verkar fascinera betraktarna är alltjämt traktens ljus.
– Det är denna sommarnatt som inte existerar någon annanstans. De konstnärskollegor jag haft på besök här tycker alla att den är helt otrolig. Det är något magiskt med det hela; kombinationen av stillheten på natten och landskapet som kläs in av det dunkla ljuset. Även med månskenet och blåtonen på vintern.
Det plötsliga intresset utomlands överrumplande först. I dag förstår han bättre charmen i ”the nordic rugged landscape” (det nordiska, barska landskapet) som andra valt att beskriva hans motiv.
– Vi inser nog inte alltid hur pass exotisk naturen och ljuset är här. Vi blir hemmablinda eftersom vi hela tiden ser det. Själv trodde jag att mitt måleri skulle ändras efter Londonflytten och bli mer urbant, men i stället har landskapsmåleriet vuxit sig ännu starkare, nästan som att det blivit lättare att måla naturen i Getberg från London. När jag ser det från håll, är det på något vis som att det utkristalliseras.
De färdiga tavlorna har kritiker beskrivit som poetiska med inslag av längtan, underförstått efter hembygden i Getberg och dess natur.
– Det var överraskande att Getberg var så pass djupt rotat i mig. Men det är väl så, att när man varit tillräckligt länge i en by, blir alla dess stigar och berg ens förlängda hem. Den här byn är med mig hela tiden.
Och den tänker han heller aldrig lämna. Att ha en plats att återkomma till ger en kontinuitet som skapar trygghet. Herman beskriver sin gård med naturen in på husknuten som ett basläger att hämta ny inspiration och kraft ifrån.
– När jag målar i London behöver jag bara blunda för att se bergsryggen, månskenet, tjärnen – som ett öga mitt i skogen. Och höra tystnaden. Tänk, att det i grund och botten är motiv från Getberg som tagit mig till så många olika platser i världen. Och att världen i sin tur fått se denna plats, att jag fått visa upp den för andra. Det slår mig ofta hur Getberg som jag tycker så mycket om varit en sådan viktig katalysator för mig. Det är väldigt häftigt.
Hur stor dragningskraft naturen kring Höga Kusten har fick Herman också nyligen bevis på i en av sina videoinstallationer, ”Dies Irae”, där en stilla kamera tilläts fånga en soluppgång över en av Getbergs många sjöar, med tilltagande färger, ljus och ljud från insekter och djur.
– Den var 20 minuter lång och blev till ett ögonblick i tiden. Vanligtvis tar sig inte alla tid till att stanna upp, att verkligen stå still, för att se hur enormt mycket som händer samtidigt vid en sjö. Det är nästan som att vi kommit så långt bort, att vi nu för tiden bara vistas i naturen i stället för med naturen. För många som ser hela videon blir upplevelsen väldigt stark. Naturen har alltid en förmåga att förundra.