Himla djupt, eller hur? Släng dig i väggen, Dostojevskij – här knockas vi av den svindlande tanken att en människa kan vara två saker samtidigt. Mellan raderna skymtar påståendet att saker och ting ytterst sällan är så svartvita som de vid första anblicken kan verka.
Och om du nu tänker ”vadå, det där är väl självklart?” så vill jag att du kramar om mig och inte släpper taget förrän jag har slutat hyperventilera. Jag behöver nämligen fler som dig i mitt liv och nyhetsflöde.
Mitt hjärnkontor är alltför ofta överbelamrat. Av bruset som fyller mina sociala flöden, av klickbeten jag nappat på, av push-notiser som stjäl mitt fokus, av reklambudskap som armbågar sig fram genom röran och krisrubriker som blixtrar förbi utan sammanhang.
Ju fler intryck vi bombarderas med, desto mindre tid får vi över till att bearbeta dem. Att låta andra tala till punkt, eller att själva få göra det. Att dela en tystnad med någon, eller ta sig tid att läsa en osexig krönika som denna från början till slut. Allt sådant som hjälper oss att reflektera skalas bort. Då flagnar nyanserna från världen, och det enda som återstår blir en ändlös kedja av skarpa intryck. En mosaik av hesa röster som skriker varsin replik, om och om igen, högre och högre, i ett försök att överrösta varandra. Allt ska antingen hyllas eller hatas, och är du inte med mig så är du emot mig.
Värnar du om kvinnors rätt till sin egen kropp, och ser aborträtten som en del av det?
Då hatar du ofödda barn!
Ser du ett foster som en hjälplös liten människa värd beskydd?
Då hatar du kvinnors frihet!
Känner du att kvinnors rätt till sin kropp är oerhört viktig, men att det samtidigt är vanskligt för oss människor att försöka avgöra när livet får ett värde, och att det där är en extremt svår fråga som förtjänar mer än att reduceras till orden ”för” och ”emot”?
Då har folk redan stängt av öronen och kommit fram till att du antagligen hatar både kvinnor och barn. Du får helt enkelt ta och skaffa en enklare ståndpunkt som ryms i en snärtig löpsedelsrubrik.
Samma svartvita synsätt och förväntan på absoluta ställningstaganden stryper samtalsviljan i tusen frågor där just samtal är vad vi behöver.
Får man gilla delar av partiprogrammen hos både Vänsterpartiet och Moderaterna?
Får man vara feminist och samtidigt lägga vikt vid biologiska skillnader mellan könen?
Får man uppröras över importerade gängskjutningar och samtidigt tycka att flyktingar förtjänar beskydd?
Det här handlar inte om hur just jag tycker, utan om på hur jag tycker att just du borde få tycka – trots att dina resonemang inte kan kortas ner till rubrikvänliga slagord.
Trots att jag, om jag vill förstå, måste ta mig tid att lyssna på dig tills du har fått tala till punkt.
För även ett spädbarn kan se att världen är full av färger.
De som väljer att se den i svartvitt går helt enkelt miste om det mesta.