”Hur känns det Banafjäl – känns det bra?” Lennart Sundwalls stämma ljuder starkt i de för dagen uppställda högtalarna i Banafjäls IOGT-NTO-lokal där stämningen är hög när hemmalagets femteklassare möter Domsjöskolans 5A. Det är direktsändning i radio och länskvartsfinal i ”Vi i Femman”, den populära frågesporttävling som sänts sedan 1963 och för vilken Lennart i P4 Västernorrlands regi gör sitt, efter vissa uppehåll, närmare 35:e år som programledare.
– Men i år känns det lite som en fribiljett, säger Lennart Sundwall om sin medverkan.
Den sista september i fjol gick han nämligen officiellt i pension. Men viljan att ta sig an uppdrag är fortsatt stark – speciellt när det gäller Vi i Femman.
– Den ungdomliga entusiasmen i Vi i Femman är svår att släppa, jag längtar alltid som en tok till januari när allt drar i gång. Att få möta tävlingsivern i en elvaåring är väldigt speciellt. Men det finns säkert många på radion som vill ta över jobbet nu.
Den rollen kommer enligt Lennart med uppgiften att prata ungdomarnas språk.
– Man får inte vara som ett trött kommunalråd. Det är ingen konst att föra ett samtal med en elvaåring på deras eget språk, en high-five är exempelvis en typisk grej. Får man göra en sådan, då är man inne i zonen av förtroende.
Efter alla år har den jargongen fått fäste.
– Den kan även hänga med i möten med vuxna. Ibland kommer jag på mig själv att vara den barnsligaste pensionären på två ben.
Hos de elever som tävlar i Vi i Femman har Lennart noterat hur kunnandet ökat under åren.
– Jag har hållit på med detta så länge och sett hur utvecklingen gått framåt, barn kan helt andra saker än förr i tiden. Förut var det viktigt att veta när Gustav Vasa dog, i dag gäller en annan kunskap om verkligheten. Den sociala kompetensen har även blivit större; tidigare sprang nästan barnen och gömde sig när vi träffades. Och många har redan klart för sig vad de vill göra i livet; jag brukar fråga vad de ska bli och då kan svaret bli – youtuber!
En förändring av sämre sort menar Lennart är avskaffandet av tävlingens lokala frågor.
– Förut ställde vi frågor om lokal politik och geografi, vilket är en viktig kunskap att ha, även för en elvaåring. Att de togs bort är en förlust för hela landet. Det är lika viktigt för elever i Närke som i Västernorrland.
De första elvaåringarna Lennart mötte i sin programledarroll har vuxit upp sedan länge. Att elever från långt tillbaka stoppar honom på stan för att prata minnen är inte ovanligt.
– Det skulle vara kul att räkna på hur många skolor jag besökt genom åren. Vissa återkommer i tävlingen, exempelvis Domsjöskolan som är här i kväll. Det tror jag beror på att många lärare tycker Vi i Femman är viktig. Men vi märkte också, jag och Ulla Öhman, att vissa triggade elever så till den milda grad att de blev för spända. Det har till och med hänt att vi fått åka ut till förlorande skolor för att trösta och stötta. Så för några år sedan började vi besöka klasser som gått vidare från uttagningen och avdramatisera tävlingen. Jag och Ulla är noga med att poängtera att Vi i Femman är en lek.
Om ödet velat annorlunda hade Lennart själv blivit lärare. Men efter ett telefonsamtal från Västernorrlands Allehanda 1972 fick platsen på lärarhögskolan i Härnösand gå till någon annan.
– Sportchefen Olle Larsson ringde och erbjöd fast tjänst samma dag jag fick antagningsbeskedet i brevlådan. Det var ett svårt val, men du vet – jag var 20 år och hade chans att tjäna pengar. En rolig sak är att min dotter blev lärare, det verkar alltså finnas i generna. Men jag hör hur yrket blivit och vilket helvete de har med politiker som hela tiden ändrar förutsättningarna och hur det blir mer och mer att göra. Lärarna är en grupp som blivit otroligt misshandlad.
Efter fem år som sportreporter för Västernorrlands Allehanda gjorde Lennart 1979 sitt första inslag i radio – mediet som ligger honom närmast.
– Jag har jobbat 40 år i Sveriges Radios tjänst. Det jag framför allt gillar med det är snabbheten, att förmedla intryck och berätta vad som händer här och nu. Tidnings jobbet var jätteroligt, men helt annorlunda.
I den föränderliga journalistiken har det gällt att hänga med, speciellt på tekniksidan vars utveckling både underlättat och ställt nya krav på reportrar. Ett reportage från Solberg på 80-talet var exempelvis inte gjort på en förmiddag.
– Då fick du banda, åka hem för att redigera och sedan sända ut. Den nya tekniken gjorde att vi kunde sända från platser som tidigare var helt döda. Men utvecklingen har också lett till att färre får jobb. Och journalistiken har blivit mer snuttifierad i dag, saker ska ut snabbt utan tid för eftertanke. Det ska tjänas pengar på helt annat sätt, se bara på landsbygden – bor man där ska man knappt få tillgång till en tidning. I många stycken var det bättre förr. Det kan jag sakna emellanåt.
Lennart, född och uppväxt i Nordingrå, har sedan 1977 Örnsköldsvik som hemmabas. Först i Bjästa och sedan 23 år tillbaka i Sidensjö – där han iklädd ledarrollen för Sidensjö IK bland annat var med och startade den årligt återkommande Kubbyran. Med ambitionen att fortsätta ta på sig sporadiska uppdrag – förutom som reporter även som reseledare – lutar han sig alltså inte tillbaka riktigt än.
– Jag har alltid haft, har fortfarande och hoppas aldrig jag hamnar i sitsen att jag inte har någonting att göra. Men det jag kommer sakna från detta yrkesliv är kamratskapen. Jag är också så fåfäng att jag kommer sakna telefonsignalerna om morgnarna. Med tipsen om något som hänt. Adrenalinpåslaget, att jag snabbt ska iväg. Det kommer ta ett tag att bearbeta.
Vilken betydelse har Vi i Femman haft för dig och din karriär?
– Vi i Femman är en så stor del av mitt liv och det absolut roligaste jag gjort. Jag har fått vara en del av så många ungdomars liv. Det är jag stolt över. Nä, ingen kommer minnas mig som nyhetsreporter, det är Vi i Femman man hör när man träffar folk på stan. Det är så påtagligt. Det är alltid Vi i Femman.