Den felande länken i min annars så briljanta plan är familjens bil.
Trots kylan fungerar motorn utmärkt – men jag kan ändå inte starta den.
Det visar sig nämligen vara helt omöjligt att sätta nyckeln i tändningslåset utan att först befinna sig inuti fordonet.
Och det, i sin tur, förutsätter att bilen vill släppa in mig.
Det vill den inte.
När jag trycker på bilnyckelns upplåsningsknapp låtsas den förvuxna lådbilen som om den inte känner mig. När jag trycker på låsknappen, däremot, blinkar bilskrället förföriskt åt mig.
Så den hör vad jag vill, men väljer helt enkelt att göra tvärtom?
Otroligt – vår bil har tagit efter vår bebis!
Jag ringer mamman till mitt barn och meddelar att vi fått en trotsig unge till i familjen.
En kvarts fruktlösa försök att bryta mig in i min egen bil följs av nio kvartar till med samma innehåll:
Mutter, tandagnissel, instruerande you- tube-klipp och lite våld.
Jag joxar på tills händerna domnar bort av kylan, lufsar in på macken, låter dem tina upp, lufsar ut och fortsätter joxa tills händerna domnar bort igen. Sådär fortsätter det medan klockan tickar, mörkret blir mörkare, kylan blir kallare och mackpersonalen blir alltmer misstänksam.
Det där sista har jag inga bevis för, men om jag själv jobbade bakom disken skulle jag ana ugglor i mossen när samma skäggiga karl för tionde gången klampar in i butiken och sedan bara står där i ett hörn med en liten brun kartong under armen. ”Vad gör han här?” skulle jag undra. ”Vad har han i lådan? Varför plutar han mer med underläppen varje gång han kliver in, och vem försöker han döda med den där blicken?”
Mitt beteende ute på parkeringen ser ju om möjligt ännu värre ut: Där i halvdunklet kretsar jag runt en obevakad folkvagn och hukar gång på gång vid förardörren med skakande händer.
Jag överväger nästan att stoppa varenda förbipasserande och hojta något lugnande – men exakt vad?
”Öh, du! Ba så du vet, jag försöker INTE bryta mig in i den här bilen! Eller, okej, det gör jag faktiskt, men inte på nåt olagligt sätt eller så!”
När jag väl har lirkat fram en fysisk reservnyckel ur fjärrklumpen, monterat loss en bit bilhandtag för att blotta ett fysiskt nyckelhål, lirkat in nyckeln i hålet och lyckats vrida runt den på sjuttonde försöket händer äntligen något… men inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
All belysning inne i bilen tänds.
Dörren, däremot, förblir låst.
Vid det här laget är jag uppriktigt besviken på att ingen ringt polisen.
Snälla, allt jag vill nu är att bli korsförhörd i rumstemperatur och få vila ut i en varm cell!
I stället anländer det näst bästa:
En räddningspatrull av anhöriga.
Min svärfar, Bilviskaren, behöver inte ens nudda bilen. Han ger den bara en sträng blick, och i nästa sekund öppnar sig dörrarna.
Såklart.
Tack så jädra mycket, bilskrälle! Nu framstår det ju för halva släkten som om jag har spenderat två timmar på en parkering i Domsjö bara för att jag inte vet hur man trycker ner en knapp!
Jag hatar dig, bilen. Jag hatar dig verkligen.
Nästa gång du jäklas byter jag ut dig mot häst och vagn.