Ellinor Byström och Berit Nilsson, sjuksköterska och undersköterska på vård- och omsorgsboendet Lejonbacken, har båda lång erfarenhet av palliativ vård; vård i livets slutskede då behandling inte längre är ett alternativ.
– Det patienterna upplever som tuffast är att behöva lämna nära och kära. Både av omtanke och för sin egen skull. Ofta känner de en oro att inte vara klar, exempelvis att de inte sagt ”jag älskar dig” nog ofta till anhöriga. När de fått prata ut blir många trygga i sig själva och oro och ångest minskar, säger Berit.
För Ellinor och Berit handlar jobbet om att göra tiden på Lejonbacken så fin som möjligt för patienterna. Att vara närvarande, prata och hålla händer och märka hur en orolig vårdtagare övergår till att bli trygg och lugn, beskriver Berit som en väldigt fin stund.
– Att jobba så extremt nära patienterna kan vara både givande, vackert och sorgligt. Samtalen är många och visst blir vi berörda, vi är människor vi också. Det kan komma många tårar.
– Att kunna göra något så att en person känner sig bättre för stunden är en skön känsla. Samtidigt kan det vara känslomässigt jobbigt, men då kan vi alltid gå ut från rummet för att vara ledsna någon annanstans, patienten ska inte uppleva att det är jobbigt för oss, säger Ellinor.
Men på Lejonbacken finns också utrymme för skratt.
– Visst, döden finns, men vi känner inte av den dagligen och det är här och nu som är det viktiga. Vi kan skämta med varandra – många patienter är redan av naturen rätt skämtsamma av sig. Så i vårt jobb finns också glädje och skratt. Det finns något mycket vackert i det och det vet vi patienterna är tacksamma för.
Ellinors och Berits yrke kräver trygghet och flexibilitet för att ställa om till olika situationer. En känslosam anhörig behöver exempelvis också stöd. Inte sällan är det de som är mest ledsna.
– Det kan vara svårt att möta en anhörig som inte är redo när patienten själv uttryckt ”jag är redo nu”. Då gäller det att bemöta på rätt sätt, vara lyhörd och lyssna.
När slutet väl närmar sig får patienten tät tillsyn. Anhöriga är oftast med på den sista resan.
– Det är väldigt komplext med döden, ingen är den andra lik. Oftast är det en fridfull stund, säger Berit.
Efter arbetsdagen kan händelser och tankar dröja sig kvar. Tystnadsplikten gör att ingen finns att ventilera med.
– Men vi är en fantastisk personal som kan prata med varandra. Det kan vara tufft och känslomässigt men det här är nog det bästa jobbet som finns, säger Berit och får medhåll av Ellinor.
Vad tror ni händer efter döden?
– Jag tror att det finns något där ute, men vet inte vad. Med jobbet har jag blivit lugnare inför döden, den är inte så farlig. Döden kan vara vacker och även befriande för de som haft en lång kamp, säger Berit.
– Jag tror nog att det tar slut ändå. Men man vill ju gärna tro, säger Ellinor.
Vilka insikter har ni fått med jobbet?
– Att försöka leva här och nu, göra det man tänkt och inte skjuta upp saker, säger Ellinor.
– Att vi människor är ganska lika. Vi oroar oss för samma saker, båda stora och små. Det är egentligen inte så stor skillnad mellan oss, säger Berit.