Det är uppskattningsvis 3000 fler kvadrat än vi hade som lägenhetsinnehavare och en hel värld att utforska för två glada trädgårdsamatörer.
De senaste veckorna har vi irrat runt på upptäckfärd i trädgården och hittat massor av grejer genom att antingen städa fram dem, snubbla på dem, vaska upp dem eller råka väcka dem till liv.
Hittills har vi bland annat träffat på en dammtrasa i blomrabatten, en stensamling vid bryggan, drivved i en trädkrona, en högaffel bakom växthuset och ett växthus framför högaffeln. När vi rensade ett snår av högt gräs och pensionerade ormbunkar kom vi fram till att den stora stenen mycket riktigt var en sten – och att den stora stubben var en väldigt mossig brunn. Den kan säkert vara bra att ha ifall kommunen skulle tröttna på att leverera vatten åt oss.
I den bäck som rinner över tomten har vi fiskat upp en massa coola grejer:
Stenar, kvistar, grenar, tuvor, maskar, plastkassar, ett (förmodligen) antikt glasspapper och en murken stock på två meter. De visade sig nämligen att vad vi misstagit för ett naturligt vattenfall i miniatyr i själva verket var två murkna trädstammar som låg och gosade i bredd.
I den lilla dammen gjorde jag och hustrun varsitt fynd. Jag hittade en gammal svart sopsäck som jag slet och drog i tills jag insåg att det inte var nån sopsäck alls utan den duk som höll hela dammen på plats.
Frun rotade runt i bottensedimentet och hittade en gammal prydnadspadda av gummi som imponerade på oss med sitt verklighetstrogna utseende ända tills den visade sig vara en bluff; en riktig padda som bara låtsades vara konstgjord. Tack och lov var den för yrvaken för att orka ge igen på oss som väckt den ur sin sköna vinterdvala.
Uppe vid infarten har frugan krattat fram en supermystisk betongplatta med ett par decimeters bredd. Självklart blev jag exalterad över denna oväntade husköpsbonus (för en gratis betongplatta tackar man ju inte nej till!) men plattans uppdykande väcker också frågor.
Vad gör den där egentligen?
Är den en vilsekommen del av källargolvet?
Eller ruinen av en fästning?
Eller en landningsplatta för drönare?
Eller en parkeringsplats för småfolk?
Eller världens lägsta torn?
Eller en plätt att ställa marschaller på?
De flesta skulle kanske luta åt det sistnämnda, så jag väljer min briljanta småfolksteori.
Sist men inte minst har vi, klyschigt nog, hittat en ny passion bland allt det gröna.
Att städa ytor inomhus känns lika inspirerande för mig som avloppsrensning (och det är inte menat som ett högt betyg), men utomhusarbete ger mig känslan av att faktiskt forma något vackert ur det mindre vackra. Skillnaden blir större, förändringen består – och under tiden får man känna vinden i sitt hår.
Det är jag inställd på att njuta av ända tills jag blir skallig.