På jobbet har vi i dagarna fått en nybliven 40-åring och en nybliven 50-åring, som båda kan komma undan med allt möjligt framöver med hänvisning till de ålderskriser som jubileumsåren förväntas framkalla … och mitt emellan dem finns en 40-plussare som inte bestämt sig för om hon ska marknadsföra sin nya fina tatuering som en sen 40-årskris eller en tidig 50-årskris.
Själv har jag tre år kvar tills jag fyller 30, så jag har inte hunnit bli nojig över det – men jag nojar redan över hur nojig jag kommer bli när det väl är dags. Min 29-åriga svägerska har redan nått den punkten. Hon gruvar sig gruvligt inför nästa födelsedag – men hon kan åtminstone trösta sig med sin treåriga dotters uppmuntrande ord.
”Mamma!”, hojtade ungen glatt, ”du börjar bli för gammal och måste slängas bort!”