Han såg ner i sin mat och hon hade sedan länge ätit upp. Det som var skönt var att tystnaden aldrig blev obehaglig trotts att den inte ofta var närvarande. Hon kunde känna sig avslappnad med honom. De hade många gemensamma intressen men var ändå mycket olika. Hon rynkade pannan. Det var den där känslan som kom, hon hade nog känt den förut men nu började den få lite form, lite färg. Hon började förstå nu. Han var fin, han var snäll, det var skönt att vara med honom och hon saknade honom då han inte var närvarande. Den där känslan, det var inte vad hon egentligen hoppades på. Han såg upp på henne och svalde innan han sa något.
Man hinner ju inte äta när man snackar så mycket.. sa han och log. Hon log tillbaka. Han borde vara hungrig, speciellt efter denna dagen.
Ät upp du! sa hon. Han log snett och började skrapa sin talrik. Hon fortsatte att se på honom, han märkte nog det men det var inte konstigt.
Sedan såg hon ner i sin kopp. Allt hade varit så bra bara om. Allt hade varit så perfekt. Men varför fanns det inte där. Det hade nog funkat, det hade nog blivit jätte bra. Men hon visste inte varför, det bara var så, vissa föll man för och andra inte men vad hon önskade att hon kunde bli kär i honom. Om hon bara kunde. Men det kunde hon inte.. men som hon önskade.