Poesi & Noveller

Novell: I cirkusens bojor.

Nu stod jag här igen. Allt var precis som förra året. Solen lyste, lukten utav stalldjur fyllde stället och tjattret ifrån människoskaran på andra sidan tältet tystnade sakta.

Alla var här för cirkusen. Allihop, men inte jag. Jag var här för en sak och i år hade jag tänkt göra det. Jag kollade försiktigt in genom den lilla glipan i tältduken. Ljuset var dovt och dunkelt där inne, och i första anblick såg det ut att vara öde. Jag befann mig på baksidan utav cirkustältet dit ingen annan gick. Alla tog förmodligen plats i manegen just nu. Men jag var som sagt inte här för en show. Jag tyckte inte ens om Cirkus.

 

Min morbror brukade ta med mig då jag var yngre och jag hade under en tid funnit nöje i underhållningen som visats upp, enda tills den dagen jag såg honom.

Nyheten om något oslagbart hade gått ut och lockat människor från alla håll och kanter i staden. Det var lovat att något människan aldrig tidigare skådat skulle visas upp på Cirkusen, något som ingen annan Cirkus någonsin haft.

Även jag var nyfiken och min morbror tog med glädje med mig.

 

Spänningen hade varit riktigt påtaglig då direktören hade börjat inleda nyheten. Trumvirvlar och ljus bidrog till atmosfären och ett djupt inandnings ljud svepte igenom manegen då ridån öppnades. In framför allas ögon släpades en människa. Han var fastspänd runt handleder och fotleder och bar endast ett par slitna byxor med ett rep runt midjan. Men han var inte riktigt lik oss andra. Kraftiga naglar, mer likt klor i kolsvart kulör tryckte ut ur hans fingerspettsar och mörkblåa mönster smyckade hans rygg. Människorna i publiken kunde inte tro sina ögon, vad var det för något som hade släpats in på scen. Med en skrämd blick kollade mannen sig omkring och det var som att ljuset som föll på honom var tungt att bära. Han verkade inte alls vilja vara där men männen vid hans sida vände och vred på honom som att han var någon slags utställnings hund. Publiken började applådera då de började förstå att detta inte var någon utklädd cirkus människa utan något människoliknande djur som aldrig tidigare sätts. Men ju mer publiken jublade desto mer illamående blev jag. Efter ett tag klarade jag inte av det. Den annorlunda mannen led där ute och ingen verkade se det. Men hans blick var så genomträngande sorgsen och rädd att jag inte klarade av det. Jag reste mig hastigt och min morbror gav mig en frågande blick. Jag hade mumlat något med toaletten och sedan gjort mig en väg ut. Utanför var luften kylig men känslan satt kvar. Jag la handen emot hjärtat och gick på skakiga ben emot inhägnaderna där djuren som inte uppträdde stod.

Vad var det alla andra inte såg. Gick det att behandla något eller någon så bara för att man inte visste vad de var. Mina tankar förvirrade mig och allt blev tillslut till en stor svart knut i huvudet.

 

Plötsligt bröts tystnaden utav en mörk stämma. Någon föll emot marken med ett stön och följande, svagare röster hördes. Det kom ifrån den lilla utbyggnaden på tältet. Ett svagt ljus syntes i springan emellan tältets dukar och jag tog några försiktiga steg närmare. På avstånd kunde jag kolla in igenom springan men bara urskönja att det var två eller tre personer som befann sig där. Nyfiket gick jag närmare.

Det stillade sig där inne och en tystnad la sig. Då ökade jag på stegen och gick fram till tältet. Försiktigt kollade jag in i det lilla rummet. Cirkus männen var borta men kvar satt han. Mannen som hade visats upp ute i manegen. Han satt med huvudet tungt över ett skrivbord, tyst och stilla. Kedjorna kring hans Handleder och fotleder var nu fast spända med kraftiga spikar i marken och röda svullnader hade börjat ta färg runt hans anklar. Jag granskade honom noggrannare. I det korpsvarta håret syntes ett par svarta kattliknande öron och kring nacken och axlarna bredde sig en krage utav päls ut sig.

 

Hade de tänk låta han sitta där? Vart var han ifrån och varför hade man aldrig stött på någon som honom förut?

Plötsligt höjde han sakta huvudet. Jag såg honom i profil och han stannade med huvudet uppe men rakt fram, ändå fick jag känslan utav att han såg mig. en svag kallkår gick igenom mig och jag kollade längre bort i rummet. Emot den högra tältväggen stod en spegel och samtidigt som jag la märket till den, la och jag också märket till hans blick. Han såg rakt på mig igenom spegeln och blicken fick mig att rycka till. När han såg att jag hade mött hans blick, vände han på huvudet och kollade rakt på mig.

I några sekunder kände jag mig konstigt nog rädd för honom, den iskalla, ljusblåa blicken var skarp och nästan hotfull. Men han satt ju fast, han skulle inte kunna göra mig illa. Jag slappnade av och kollade honom djupt in i ögonen. Då försvann den kalla blicken och hans ögon gav plötsligt en vädjande uppsyn.

”Varför sitter du här?” tog jag mig mod till att säga, för att bryta tystnaden. Han hade fortfarande ansiktet vänt emot mig men hans blick flackade.

Det var tyst ett långt tag.

”För att de är rädda för mig.” sa han tillslut. Rösten var mjuk men sorgsen. Jag nickade åt honom.

”Vart kommer du ifrån?” frågade jag. Han sänkte huvudet igen.

”Långt här ifrån.” sa han.

”Finns det fler som du?” frågade jag. När jag frågade de spändes hans axlar och han drog hastigt tillbaka blicken emot mig.

”Varför frågar du det?” sa han med ett svagt spår utav upprördhet. Det blev tyst igen. Det fanns alltså fler. Men han ville inte utsätta dem för något. Vi var nog minst lika annorlunda och konstiga för honom som han var för oss.

 

Vi pratade inte mycket mer den kvällen och har inte pratat sedan dess. Inte heller gick jag på cirkus sedan dess men jag var alltid här, här vid tältdukarna och kollade på honom.

nu som de tidigare åren. Men i år skulle jag inte bara stå här. Stå här och tycka synd om honom. I år skulle jag göra något.

Det var förståss inte öde i det dunka ljuset. Jag visste att han satt där. Med huvudet böjt över sin bänk.

 

Tjattret ifrån publiken hade tystnat. Det kändes nervöst men jag var helt säker. Det återstod bara en sak.

Han kollade chockat upp då mina fotsteg avslöjades utav gruset. Hans ögon granskade mig länge och såg sedan undrande på mig.

”Om du fick lämna detta ställe, vart skulle du då gå?” frågade jag.

Utan tvekan svarade han:

”Hem.”

Det räckte för mig. jag nickade. Han höjde frågande på de kattliknande öronen och en svag gnutta hopp lyste upp hans ansikte.

Jag stod stilla och kollade på honom ett tag. De skulle bli sista gången jag gjorde det.

Han var fin, väldigt fin. Men att människor skulle vara så främlingsfientliga och rädda för det ovanliga gav honom ingen chans att visa någon annan vem han var. Han hade blivit stämplad i första ögonkastet och inte kunnat göra något.

Plötsligt hörde jag en mörk harkling bakom mig. jag kollade sakta upp på den som hade skymt solen som tidigare hade legat varm på min rygg.

”Cirkusen börjar nu, du är på fel sida.” sa han och försökte låta trevlig.

”Oj, kan du ta mig till ingången?” frågade jag vakten. Han blinkade lite chockat men nickade sedan.

”Okej, kom här.” sa han och la armen om mig. jag följde honom, men innan de var försent vände jag på huvudet och kollade på honom igen.

Jag log stolt och visade tyst att jag fått tag i nycklarna kring vaktens bälte.

Den fast spända mannen vidgade ögonen med ett överraskat uttryck.

”Snart.” mimade jag emot honom och ett varmt leende bredde ut sig över hans läppar.

Publicerat