Ämnet kom upp i samspråk med allehanda-kollegan Hasse Tavér på Modos pressläktare:
Aldrig förr har det rymts så mycket glädje i Modos hemmahall efter en match.
Det jublades aldrig i Kempis 1979, för det guldet vann Modo nere i Scandinavium.
Inte heller jublades det i Swedbank 2007, när Modo spelade till sig sitt guld nere i Linköping.
Närmast kommer en viss kvartsfinal samma år men inte ens att slå ut Timrå går upp mot den lättnad som infinner sig när Modo spelat sig kvar i landets högsta serie.
***
Toumas Tarkki var ifrågasatt hela säsongen, men växte i kvalserien ut till en av Modos i särklass största hjältar. På de tre sista matcherna släppta han in blott två mål och nu avslutade han alltså med att hålla nollan.
I honom, Sundström och Skröder fick Modo en trio som bar laget hela vägen tillbaka till Elitserien
***
Bortaklackar är ett riktigt elände.
När deras lag leder är det totalt odrägliga och när deras lag ligger under tycker man synd om dem.
Om jag inte vore så upptagen med att jubla över Modos Elitserieplats hade jag fällt en tår över de fans som rest över hundra mil tur och retur bara för att se sitt lag degraderat till en lägre serie.
Deras tomma blickar efter slutsignalen, när många av dem satt kvar på läktarens hårda betong och deppade, gav en skrämmande föraning om det öde som nästan drabbade Örnsköldsvik.