Carina Käller har alltid varit känslig mot dofter. Efter en utmattningsperiod för tio år sedan eskalerade allt rejält.
– Tidigare fick jag bara lite ont i huvudet, numera gör det mycket ondare och sitter i längre tid. Jag kan också bli illamående, irriterad, orolig i kroppen och trött. En av de värsta gångerna var på Arlanda där jag fick sitta 4-5 timmar; när jag blivit extra exponerad blir jag väldigt svullen i ansiktet och efteråt satt symtomen kvar flera dagar, säger Carina.
Förutom att vara en av många svenskar som drabbats av doftöverkänslighet, då kroppen reagerar starkt på dofter och kemikalier andra knappt eller inte alls uppfattar, är Carina också ordförande för Astma- och allergiföreningen Svalan i Örnsköldsvik. Bland de 155 medlemmarna finns ytterligare ett fåtal med samma diagnos. Trots att symtomen kan påminna om astma eller allergi beror överkänsligheten däremot inte på det.
– Även om viss forskning bedrivs är det svårt att veta varför det utvecklas. Sedan är det olika hur folk reagerar, det finns de som inte ens kan gå in på Arlanda – vissa kan få jättestora reaktioner och yrsel. En del behöver gå runt i särskilda masker med ventilation. Vill det sig illa måste de till akuten.
Det värsta med att vara doftöverkänslig är samhällets oförståelse, menar Carina.
– Vi blir inte tagna på allvar. Det kan vara svårt, eller omöjligt, att gå på teater och restaurang då folk ska göra sig fina och spruta på sig parfym. Ofta får jag höra: "Det här doftar ju inte så mycket", eller att: "Det finns väl ingen parfym i hudkräm". Man blir sedd som lite löjlig och fjantig. Men en parfymfri produkt kan en doftöverkänslig också reagera på. Att vi inte tas på större allvar är lite egoistiskt, men det är ju så; har du brutit armen och gipset syns, då förstår folk. Men det som inte syns förstår man inte.
Carinas doftöverkänslighet gör sig påmind var dag. Dels i offentliga miljöer som på bussen och i butiker, dels av exempelvis röklukt, avgaser, doftljus, eteriska oljor och doften av mögel. Gemensamma tvättstugor är extra besvärliga.
– De kan vara jättejobbiga. Vi skulle vilja lobba mer för att alla hyresvärdar och bostadsrättsföreningar inför parfymfri och automatiserat tvättmedel, det har redan många. Även att städfirmor ser över sitt städkem. Gemensamma lokaler där det använts kem som doftar kan vissa ha svårt att gå in i.
På hotell väljer Carina ett allergirum och tar med sig egen tvål och schampo. Men liknande alternativ i övriga sammanhang är försvinnande få.
– En doftöverkänslig måste avstå från saker som kan leda till en reaktion. Som bio, eller till och med att hälsa på vänner. Det blir ett utanförskap. Vissa kan inte inte leva ett riktigt normalt liv, de blir så pass påverkade under dagen att de är helt färdiga på kvällen. Jag vet att de finns här i Ö-vik.
Ett sätt för att öka förståelsen i samhället är att nå ut med mer information Förhoppningen är att föreningen Svalan snart kan arrangera föreläsningar i Örnsköldsvik.
– Det behövs lika mycket här som i resten av Sverige. Men det är ganska mycket att rodda i, vad jag vet har vi inte så många doftöverkänsliga i föreningen men det finns absolut fler ö-viksbor där ute. Ju fler som blir medlemmar, desto starkare blir vi att kunna påverka.