Hennes mörka hår som tidigare varit lockigt hade nu blivit stripigt av allt regn. Läpparna började återfå sin färg efter några klunkar av det mörka kaffet. Hon reste sig för att hämta de nu varma strumporna hon hängt över vedspisen. Innan hon hann sätta sig ner på stolen mötte hon sin egen blick i spegeln. Skit! Kinderna var nu svarta av mascaran som runnit nedför hennes kinder, dock var det inte på grund av regnet.
Plötsligt hörde hon ett raspande på dörren. Nixy! Även han var dyblöt av regnet när hon släppte in honom. Nixy kurrade runt hennes ben då hon serverade honom hans favorit mat. Han glufsade i sig allt medan hon omsorgsfullt torkade den gråa pälsen. Efter sin måltid hoppade Nixy upp på kökssoffan och började slicka sin päls, samtidigt som han spann. Man skulle varit en katt, tänkte hon och trängde sig i ner bredvid honom.
Hon måste ha somnat till en stund för när hon vaknade hade det slutat regna och elden hade för längesedan brunnit ut, men Nixy låg kvar bredvid henne. Just när hon skulle börja stoppa in mer ved ringde telefonen. Ett lyckorus spred sig genom kroppen, men slocknande lika fort när hon insåg att det var omöjligt. Hon tvekade men lyfte ändå på luren, med sin nu något varmare hand.
-Hallå!?, sa hon lågt.
-Hej hjärtat! Det är mamma!, varför är du där ute helt ensam?
-Jag är vuxen nu mamma!, jag klarar mig själv!
-Gör du verkligen det?
-Men mamma!, snälla!?
-Förlåt, men jag blir orolig när du bara sticker sådär. Ska du bara stänga ut dig från oss?
-Jag ville bara komma bort, jag behövde komma bort, mumlade hon.
När samtalet äntligen var slut, efter säkert en halvtimme med samma tjafs lade hon sig åter på soffan med Nixy. Han spann så gott av hennes sällskap. Vilket enkelt liv, tänkte hon och slöt sina ögon. Önskade sig bort, önskade att det aldrig hänt, eller att det var henne det hänt.
I drömmarna kunde hon fortfarande träffa honom, i drömmarna var han så levande. Hon kunde för en sekund känna hans kropp omfamna henne, kunde känna hans värme, hans lukt, hans varma andedräkt, men när hon öppnade ögonen var han borta. Hon pressade ihop ögonlocken igen, ville tillbaka. Tillbaka till drömmarna. Tillbaka till honom. Hon kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Paniken slog henne i magen precis som den dag det hände och hon sprang ut i regnet som åter började falla. Hon skrek, skrek så högt hon kunde, föll ihop på marken och grät som ett barn. Hon kände sig så hjälplös. Tillslut när hon inte hade fler tårar insåg hon att hon var genomblöt. Tröjan var genomblöt, hans tröja. Tröjan som luktade honom, men inte nu längre. I två veckor hade hon nu sovit i den, men hon kände att den för varje dag luktade lite mindre av honom. Det gjorde så ont att inse sanningen. Inse att hon aldrig mer skulle få känna hans kropp mot sin, aldrig mer se in i hans klarblåa ögon, aldrig mer skulle få kyssa hans läppar och smeka hans kind. Aldrig mer. Aldrig.
Med tyngden i sitt hjärta tog hon sig in igen och tog en varm dusch. Hon kände hur vattendropparna varsamt rann längs efter hennes smala kropp. Sedan somnade hon igen, men denna gång i deras säng. På hans sida av sängen, tätt omsluten av det mjuka täcket.
Hon vaknade av att solen sken i hennes ansikte och hon kände sig om inte något starkare denna dag. Efter frukosten tvingade hon sig själv att gå ut. Tänkte att hon i alla fall kunde åka till affären och köpa lite mat, skåpen gapade nu tomma i stugan. Med fräscha kläder och lite smink kunde man knappt se hennes sorg som hon bar i hjärtat. Ingen visste. Lika bra. Väl inne i affären greppade hon tag i den röda korgen och började plocka varorna hon skulle ha från hyllorna.
Ångesten fyllde återigen hennes bröstkorg då insåg att hon inte nådde kexen uppe på hyllan. Han brukade alltid ta ner dem åt henne. Hon suckade djupt, men försökte tappert nå dem ändå.
-Vänta, ska jag hjälpa dig!, den manliga rösten bröt sig in i hennes fasad av tystnad. Ut ur ingenstans kom han, lång och mörk och med ett enkelt ryck sträckte han sig och tog ner kexen åt henne. Hon bara stirrade på honom, han måste trott att hon var galen.
-Öh, tack! Var allt hon fick fram, medan hon fumlade på kexpaketet han gett henne.
-Magnus!, sa han glatt och sträckte fram handen. Hans leende smittade verkligen av sig.
-Emelie!, sa hon och log tillbaka, för första gången på så länge.
När hon körde tillbaka efter att ha handlat den dagen kände hon sig lättad och glad. Hon kände en värme i kroppen hon inte känt på länge, ett hopp om att hon skulle klara sig trots allt. Tänk vad mycket ett leende och vänliga ord kan göra. Vi kommer att klara oss sa hon för sig själv och la sin nu varma hand varsamt om magen.